Om jag visste – Berättelse, Noveller, dikter ur livet

2025 När kärlek blir en diagnos (och du bokar terapeuten innan vi ens bråkat)Novell

När kärlek blir en diagnos (och du bokar terapeuten innan vi ens bråkat)

Publicerad den 9 maj 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag minns det tydligt. Sådär pinsamt tydligt som när man råkar ropa “mamma” till läraren i trean, eller glömmer att dra upp gylfen på första dejten. Fast det här var inte ett misstag. Det var du, och din briljanta idé.

Vi var inne i vår första månad tillsammans. En månad! Trettioen dagar, två övernattningar, och ett delat Netflix-konto (som jag betalade för, förresten). Och ändå… där satt vi. På ett kontor som luktade ångest och lavendel. Terapeutens namn var Ingalill. Hon hade glasögon i samma form som hennes dömande blick.

Du log så nöjt. “Jag vill att vi kommunicerar bättre,” sa du och lade en hand på mitt lår. Jag tror det var menat som stöd. Det kändes mer som ett grepp från en försäljare: “Den här killen här borta behöver optimeras.”

Jag minns att jag blinkade långsamt, som om verkligheten skulle hinna ändra sig innan jag öppnade ögonen igen. Spoiler: det gjorde den inte.

“Varför är vi här?” frågade jag, som om någon annan bokat mötet.

“För att jag vill att vi ska fungera,” svarade du.

Fungera? Vi hade inte ens hunnit krascha än. Hur kunde du vara så säker på att vi var trasiga?

Ingalill nickade, skrev ner något i sitt block och såg på mig som om jag var ett obehandlat barndomstrauma.

“Hur känner du, när hon säger så?” frågade hon med den där rösten som får en att vilja kasta en stol och sedan be om ursäkt för sina problem.

Hur jag känner? Jag känner att jag vill vara hemma och äta chips. Jag känner att jag inte vet vad jag gör här, bredvid en människa som tydligen planerar relationsbehandling som andra planerar brunch.

Och ändå sa jag: “Jag vet inte.”

Det var tydligen ett fel svar.

“Du måste våga känna,” sa du, som om jag varit emotionellt förlamad sedan barnsben.

“Du stänger in dig,” fortsatte du, som om du plötsligt blivit min känslomässiga GPS. “Jag vill ha en partner som kan vara sårbar.”

Och där satt jag. Sårbar som fan. I ett rum jag aldrig bett om, med en terapeut jag aldrig ringt och med en flickvän som ville laga något som inte ens börjat spricka än.

Jag visste att vi var dömda redan då. Inte för att jag var rädd för känslor. Nej, nej. Jag har gråtit till Lejonkungen som alla andra. Men för att du såg relationer som projekt – som Ikea-möbler som behövde skruvas ihop innan vi ens bestämt om de skulle passa i vardagsrummet.

Och vet du vad det värsta var?

Du blev irriterad när jag inte tog det på allvar.

“Du saboterar vår framtid,” sa du.

Vår framtid? Vi hade knappt gemensamma tandborstar. Du pratade framtid medan jag fortfarande kämpade med att komma ihåg ditt mellannamn.

Jag minns att jag, på vägen ut, tittade på Ingalills växt i fönstret och tänkte: “Du fattar mig. Du säger ingenting. Du dömer inte. Du lever bara.”

Sedan gick jag hem. Själv. Till chipsen.

Och vet du vad? Det var den mest terapeutiska stunden jag haft på länge.

2025 Magkänslan hade rätt

Magkänslan hade rätt

Publicerad den 7 maj 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag har alltid känt för mycket, fått höra att jag ska sluta vara så känslig. Att jag överanalyserar, letar problem där det inte finns några, målar fan på väggen innan någon ens hämtat penseln. “Du måste sluta känna så mycket”, sa du en gång, som om det vore en volymknapp jag själv kunde skruva ner. Som om det var min känsla det var fel på – inte det som orsakade den.

Det började med något litet. Små förändringar i ditt tonläge. Små avbrott i rutinerna. En blick som flackade, en axel som ryckte till när jag la min hand där. En tystnad som inte brukade vara där. Och du sa att jag inbillade mig.

“Du är så dramatisk”, sa du och flinade. “Alltid en storm i ett vattenglas.”

Men det var inte stormen jag var rädd för – det var lugnet innan.

Jag låg vaken om nätterna och vred på orden du sagt. Tuggade dem som sega bitar kött jag inte kunde svälja. Analyserade sms som om de var kodade, som om mellanrummen bar på sanningen. Och när jag till slut sa det rakt ut – “Jag tror inte att du är ärlig med mig” – log du bara. Det där leendet som inte når ögonen.

“Du hittar på. Du är paranoid. Vad har hänt med dig?”

Och jag? Jag bad om ursäkt. För att jag kände. För att min mage skrek men min mun tystnade. Jag svek mig själv för att inte bli den besvärliga, den misstänksamma, den för känsliga. Jag svek mig själv för att bli älskad.

Men tiden är en dålig lögnare. Och sanningen har en förmåga att sippra ut i de minsta sprickor. Det började läcka ur dig. Ett “vi” som blev “jag”, ett namn du råkade nämna, ett alibi som inte riktigt höll. Jag såg det i dina ögon innan du sa det. Egentligen behövde jag aldrig ett erkännande – jag visste redan. Magen visste.

Och när allt till slut låg där, naket och oförsvarbart, då skrattade du nästan. Inte för att det var roligt, utan för att du inte visste vad du annars skulle göra. “Du hade rätt”, sa du. “Men du behövde inte vara så dramatisk om det.”

Som om min smärta var överdriven. Som om du kunde ta sanningen och fortfarande ge mig skulden för sättet den kom fram på.

Det slog mig då – människor hatar att erkänna att de haft fel. Inte för att de inte vet, utan för att deras självbild inte tål det. Stolthet är en märklig sjukdom. Den får människor att hellre förlora dig än säga “förlåt, jag gjorde fel”. Och jag såg det i dig, hur det brände bakom ögonen, men aldrig nådde läpparna. Du kunde inte ge mig det. Du kunde inte ge mig rätt.

Och ändå, mitt i det där – känslan av att äntligen ha bekräftats – fanns ingen seger. Ingen triumf. Bara en stilla sorg. För att jag litat, tvivlat, känt, förnekat – allt i samma andetag. För att jag visste, men tvingades leva som om jag inte visste. För att världen säger åt oss att vara sansade, rimliga, men förväxlar det med att vara tysta och snälla.

Jag grät inte den kvällen. Jag satt bara där. Lugn. Klar. Tom. Och för första gången på länge sa jag ingenting. Jag lät din skuld eka utan att rädda dig från den.

Så till dig som nånsin tvivlat på din magkänsla: den ljuger inte. Människor gör det. Deras rädsla, deras skuld, deras behov av kontroll – det är de som ljuger. Men din mage? Den vet.

Och vet du vad som är det mest skrattretande? Att du fortfarande, än idag, inte har sagt förlåt.

Och ändå – jag är fri.

För jag vet. Jag visste hela tiden. Och det är mer värt än dina ord någonsin kommer vara.

2025 Spegel, spegel – jag ser dig nu

Spegel, spegel – jag ser dig nu

Publicerad den 5 maj 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag minns dagen jag krossade spegeln.

Inte bokstavligt. Men inombords.

Den där förbannade spegeln som viskade, varje morgon, varje kväll.

“Du borde vara smalare.”

“Du borde ha jämnare hud.”

“Du borde inte äta det där.”

“Du borde vara… bättre.”

Och ni hör dem också, viskningarna. Från telefonen, från TV:n, från nyheterna.

De kommer som sminkade råd, inlindade i filter, med leenden och klickvänliga rubriker:

Så här går du ner 10 kilo på en vecka!

Den här frukten dödar fett!

Fem saker du aldrig får äta om du vill vara attraktiv!

Ni vet exakt vad jag menar.

Vi matas, inte med näring, utan med skuld.

Det är alltid något.

Du ska ha thigh gap. Du ska ha booty. Du ska vara “naturlig” men med rätt smink.

Du ska le, men inte skratta för mycket.

Du ska vara stark men inte hotfull.

Du ska äta clean men inte vara för jobbig om det.

Du ska leva hälsosamt – men ändå unna dig ibland, men inte för ofta, för då är du svag.

Och jag levde så.

Ni också, kanske?

I skuggan av algoritmer som bestämmer vad vi ska känna om oss själva.

I ett rum fullt av röster som inte är våra egna.

Tills en dag.

En liten gnista, en liten röst i bröstet.

Min.

Den sa: Stopp.

Jag är inte till för att behaga.

Jag är inte ett projekt att konstant förbättra.

Jag är inte ett föremål att polera.

Jag är ett jävla mästerverk.

Och det är ni också.

Det var då jag krossade spegeln.

Inte för att jag hatade mitt utseende – utan för att jag hatade lögnerna den bar.

För att jag ville se mig själv. Inte deras version.

Ni som läser det här det är dags.

Att ta tillbaka er spegel.

Att kasta ut rösterna som bor i era telefoner, i era flöden, i deras pekpinnar.

Att säga:

Jag är fri.

Jag är nog.

Jag väljer.

Vi har bara ett liv.

Och det är inte till för att ätas upp av “du borde”-s och “du får inte”-n.

Det är till för att levas.

På riktigt.

Med glass på en tisdag, skratt som får magen att göra ont, och kläder som känns som oss – inte som trender.

Allt det där perfekta?

Det är en illusion.

Det finns på skärmen – inte i verkligheten.

Men verkligheten…

…den är vackrare.

För där, där bestämmer vi.

Så vad säger ni?

Ska vi ta tillbaka makten?

Jag har redan börjat.

Nu är det er tur.

2025 Det vi håller närmast hjärtat Novell

Det vi håller närmast hjärtat

Publicerad den 4 maj 2025av Maxwell Ryder Emerson

En kort Novell

Jag minns exakt hur hennes hand kändes i min.

Den där första gången.

Den där sista gången.

Det var en söndag eftermiddag.

En sådan där grå, trött söndag när regnet inte riktigt bestämmer sig för att falla eller hålla sig borta. Himlen hängde lågt över staden, som om den också kände på sig att något höll på att ta slut.

Hon stod i hallen med sin slitna väska, den hon fått av sin mormor. En liten fläck kaffe i hörnet, ett halvtrasigt blixtlås – men hon höll den som om den bar på hela hennes historia. Kanske gjorde den det.

“Du vet att jag älskar dig,” sa hon. Rösten darrade, som en viskning i draget från fönstret. “Det har aldrig handlat om det.”

Jag nickade. Jag vet inte varför jag inte sa något tillbaka. Kanske för att orden fastnade i bröstet. Kanske för att jag visste att det inte skulle förändra någonting längre.

Det gör ont att inse att kärlek inte räcker.

Det gör ondare att förstå att man inte var nog.

När dörren slog igen efter henne var det som om hela söndagen tystnade. Inte på det där fridfulla sättet, utan på det där tomma sättet som bara verklig förlust kan skapa. Kvar blev jag, ensam med skuggorna av det som varit.

Jag gick runt i lägenheten som en främling. Hennes doft fanns kvar i kudden. Hennes tandborste låg kvar i muggen i badrummet. Jag rörde inget. Det var som att jag inte vågade störa det sista av henne.

Kaffebryggaren stod fortfarande på. Jag hällde upp en kopp, men kunde inte dricka. Satte mig i soffan med koppen i händerna, lät värmen sippra in i huden men aldrig riktigt nå hjärtat.

Folk säger att tiden läker allt.

Det är en lögn. Tiden lär dig bara att leva runt ett hål.

Jag såg henne flera månader senare. Hon kom gående genom stadsparken, där löven började släppa taget om grenarna. Hon log. Det där leendet jag brukade leva för. Och bredvid henne gick någon annan.

Hans hand i hennes.

Jag önskar jag kunde säga att jag log tillbaka.

Men jag frös till is.

För det vi håller närmast hjärtat är det som lämnar de djupaste såren.

Och ibland är det just såren som påminner oss om att vi en gång älskade. På riktigt. Med hela oss.

Och att vi fortfarande lever.

Trots allt.

Det vi håller närmast hjärtat är det som lämnar de djupaste såren.

2025 Min röst, mitt jag

Min röst, mitt jag

Publicerad den 2 maj 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag vet inte exakt när jag tappade bort mig själv.

Kanske var det när jag log trots att jag ville skrika.

Kanske när jag bad om ursäkt för något jag inte ens hade gjort – igen.

Kanske när jag tyst lät någon annan skriva manuset för mitt liv, medan jag bara spelade en roll.

Men jag minns exakt när jag hittade mig själv igen.

Det var inte ett dramatiskt ögonblick. Ingen slog näven i bordet. Ingen musik stegrades i bakgrunden. Det var bara jag.

Jag satt där, trött på att hålla andan i ett rum där ingen ens märkte att jag kvävdes.

Och plötsligt hörde jag min röst. Inte högt, men tydligt. Inifrån.

“Jag är inte den ni kan trampa på.”

Jag kände hur något inom mig rörde sig. För första gången på länge. En glöd. En trotsig låga.

“Jag är inte den som ni kan köra med.”

Varje gång jag backat, vikt mig, försökt passa in i era små lådor – jag trodde det var nödvändigt.

Men jag förlorade mig själv bit för bit.

Aldrig mer.

Jag är jag. Och ingen – ingen – kan stoppa mig.

Ni säger att jag borde vara tacksam. Att jag borde vara tystare, snällare, mer som ni.

Men jag tänker inte anpassa mig efter er fantasivärld.

En värld där jag ska le när ni sårar mig, be om förlåtelse för era misstag, och bevisa mitt värde om och om igen.

Nej.

Jag tänker inte be om ursäkt längre för saker jag inte har gjort.

Jag behöver inte er bekräftelse. Jag behöver inte dig och dina åsikter.

Min vilja. Min styrka.

De räcker.

Jag reser mig nu. Inte för att ni ger mig tillåtelse.

Utan för att jag äntligen ger den till mig själv.

Ni försökte tysta mig.

Men jag hittade min röst.

Och vet du vad?

Jag tror på mig själv.

2025 Hur man hanterar idioter i vardagen Deluxe Edition

Hur man hanterar idioter i vardagen Deluxe Edition

Publicerad den 30 april 2025av Maxwell Ryder Emerson

Nu finns min bok ute!
Hur man hanterar idioter i vardagen Deluxe Edition
En hysteriskt humoristisk guide till överlevnad i det moderna samhället

2025 Det är du som vänder bort blicken

Det är du som vänder bort blicken

Publicerad den 27 april 2025av Maxwell Ryder Emerson

Du ser dem.

Du ser de som faller. De som ropar tyst på hjälp.

Men du låtsas att du inte gör det.

Du tänker att du inte har tid.

Du tänker att det inte är ditt ansvar.

Du tänker att världen är hård, och att alla måste klara sig själva.

Du intalar dig att det är naturligt att gå förbi.

Att du inte kan rädda alla.

Att du inte kan bära någon annans tyngd.

Men sanningen är fulare än så:

Du vill inte att deras smärta fastnar på dig.

Du är rädd för att deras svaghet ska smitta din perfekta yta.

Rädd för att se vad du själv kan bli.

Någon som inte längre passar in. Någon som blev kvar på trottoaren medan världen rusade förbi.

Så du vänder bort blicken.

Du låtsas att de inte finns.

Du raderar dem med en blinkning, en snabb tanke, en snabbare steg.

Och varje gång du gör det, blir du lite mindre människa.

Varje gång du lämnar någon ensam, lämnar du en del av dig själv kvar på marken.

Så om du en dag ligger där, och ingen stannar –

Vet att det är du.

Det var alltid du.

Det är du som lärde världen att blunda.

2025 När tystnaden blev ett brus av ett eko

När tystnaden blev ett brus av ett eko

Publicerad den 21 april 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag vet inte exakt när det hände. När tystnaden slutade vara lugn och blev ett monster. En sån där som smyger sig på, inte med skrämmande ljud – utan med frånvaron av dem. Du vet vad jag menar, eller hur?

Det började med att allt bara… tystnade. Ingen sa något längre. Ingen knackade på dörren. Ingen ringde. Jag slutade själv också. Slutade svara, slutade fråga. Det blev enklare så. Eller… jag intalade mig att det var enklare. Men du såg nog vad som hände.

Tystnaden lade sig över mitt hem som en tung filt. Den var inte varm, inte trygg – bara kvävande. Jag hörde inte längre dina skratt i köket. Inte radion som stod på i bakgrunden. Inte stegen i hallen. Bara mitt eget andetag, mitt hjärta som dunkade lite för högt ibland.

Och ändå – i den där olidliga tystnaden – blev det plötsligt så högljutt. Som om tusen röster pratade samtidigt, fast ingen sa nåt. Förstår du hur konstigt det känns? Det är som att vara i ett rum fyllt av människor som skrattar, diskuterar, sjunger men allt är bara i mitt huvud. Det ekar, men inget ljud når ut.

Jag går till fönstret ibland. Tittar ut. Söker något tecken på att världen fortfarande rör sig. Att någon fortfarande pratar med någon. Jag ser bilar passera, ser grannens barn cykla, ser någon gå förbi med sin hund – men det är som att allting sker bakom ett tjockt glas. Inget når mig längre.

Jag blev sällskapssjuk. Det är ett konstigt ord, tycker jag. Som om det är en sjukdom att sakna någons närvaro. Men det är precis vad det är – en feber av saknad. Jag saknar dig. Saknar rösten du hade när du var trött. Saknar att du fyllde rummet med din närvaro, även när du inte sa något. Saknar att vi kunde sitta tysta tillsammans, och att tystnaden då kändes mjuk, som en filt vi delade.

Nu är det bara min. Och den bränner.

Du minns väl hur vi brukade sitta i soffan, du med en bok, jag med tankarna på halvfart? Och så skrattade du plötsligt åt något du läste, och jag skrattade åt att du skrattade. Det var inget märkvärdigt, men nu känns det som ett mirakel.

Jag pratar med dig ibland. Viskar ut i rummet, som om du ska svara. Ibland tycker jag att jag hör ditt svar men det är nog bara ekot av min längtan.

Tystnaden är inte bara frånvaron av ljud. Det är frånvaron av dig.

Och jag vet att det kanske aldrig blir som förut igen. Men om du skulle kliva in genom dörren just nu, om du bara sa ett enda ord då skulle hela världen börja låta igen.

Så tills dess… sitter jag här. I det öronbedövande bruset av tystnad.

Och väntar på ditt skratt.

2025 Innan du dömer mig

Innan du dömer mig

Publicerad den 20 april 2025av Maxwell Ryder Emerson

Du såg mig.

Men du såg inte mig.

Du såg det jag inte sa, men aldrig varför jag var tyst.

Du såg hur jag gick, hur jag vred på kroppen, hur jag släppte blicken.

Och du gjorde dina egna slutsatser.

Du fyllde i tomrummen med dina teorier.

Du byggde en sanning av dina egna rädslor, och satte mitt namn på den.

Du dömde mig.

Inte med domstol, inte med bevis.

Med blickar.

Med viskningar.

Med avstånd.

Jag kände det varje gång du valde att inte fråga.

Varje gång du valde att tro på det som var enklast att tro.

Att det var mitt fel.

Att jag var problemet.

Att jag bar på något fult, något du inte kunde förstå och därför gjorde till skuld.

Men du vet inte.

Du vet inte vad som fanns bakom tystnaden.

Du vet inte vilka nätter jag höll mig vaken bara för att orka andas igen.

Du vet inte vad jag försökte rädda den där dagen, när alla trodde att jag gömde något.

Jag gömde inget.

Jag skyddade något.

Mig själv, kanske. Eller någon annan.

Du frågade aldrig.

Du dömde.

Och jag lät dig. Länge.

Jag bar din bild av mig tills jag inte längre kände igen min egen.

Men nu ser jag dig.

Och jag säger:

Du hade fel.

Du såg en skugga, inte ett hjärta.

Du hörde ett rykte, inte en sanning.

Du valde att vara trygg i din egen tolkning, istället för att vara modig nog att fråga.

Jag är inte din spegel.

Inte din fiende.

Jag är bara en människa som bar mer än jag borde ha burit i tystnad.

Men jag är inte tyst längre.

Så nästa gång du står inför någon du inte förstår

fråga.

Lyssna.

Se.

Och döm inte, innan du vet.

2025 En dag i taget

En dag i taget

Publicerad den 17 april 2025av Maxwell Ryder Emerson

De brukade säga att jag var för mycket. För känslig. För tyst. För arg. För annorlunda. För svår att förstå.

Men det var aldrig någon som såg vad som dolde sig bakom mina ögon ögon som sett för mycket. Bakom mina händer, som bar mer än de borde i tystnad.

Jag har alltid stått mitt emellan. Mellan två världar. Mellan språk som krockar i mitt huvud. Mellan kulturer som drar i mig från varsitt håll. Jag har aldrig varit tillräckligt för den ena, aldrig helt för den andra. Alltid mittemellan. Och oftast missförstådd.

När mitt liv föll isär… när allt jag lutade mig mot rasade, började något oväntat hända. Det blev tyst. För första gången på riktigt länge.

Och i tystnaden började jag höra något nytt – min egen röst.

Till en början sa den nästan ingenting. Bara ett försiktigt -du får vara ledsen.

Ett viskande -du räcker.

Men det var mer än jag någonsin fått höra från andra.

Så jag började lyssna. På riktigt. Jag började förstå mig själv. Bit för bit föll saker på plats. Känslor jag tryckt undan. Tankar jag aldrig vågat tänka klart. Jag började se livet – och mig själv med nya ögon.

Och det förändrade mig.

Folk märker det. Vissa tycker jag har blivit kall. Dryg. Elak till och med. Men sanningen är att jag bara har slutat vara till lags hela tiden. Jag orkar inte längre be om ursäkt för att jag har gränser. För att jag säger ifrån. För att jag skyddar det lilla som finns kvar av mig själv.

Jag menar inte illa verkligen inte. Men efter all smärta jag gått igenom ser jag världen annorlunda nu. Jag är inte samma person längre. Och när någon kliver över den där lilla gränsen jag har… då säger jag stopp.

Det är inte för att såra.

Det är för att överleva.

Jag tar en dag i taget. Och det räcker så. För första gången på länge känns det som att jag kanske är på väg någonstans inte bort från något, utan hem till mig själv.

2025 I tystnaden

I tystnaden

Publicerad den 13 april 2025av Maxwell Ryder Emerson

En gång i tiden längtade jag efter helgen. Efter semester. Efter att bara få vara. Släppa alla krav, sova ut, ta en kopp kaffe i tystnad. En gång i tiden kändes tystnaden som en gåva.

Men nu…

Nu är den något annat.

Nu lever jag i den tystnaden. Den omsluter mig som en dimma, tät och kvävande.

Tystnaden… ja, tystnaden.

Den äter mig inifrån.

Sakta, nästan ömt, som om den viskar: ”Jag är allt du har kvar.”

Jag hör inga skratt längre. Inte mina egna, inte andras. Det ekar bara gamla minnen i väggarna, och jag har slutat svara när de ropar.

Jag börjar ifrågasätta mig själv.

Är det mig det är fel på?

Är det därför jag aldrig riktigt passat in, inte känt mig hemma bland människor?

Jag brukade tro att jag bara var lite annorlunda. Lite mer känslig, kanske.

Men nu undrar jag om det inte är mer än så. Om det är något trasigt i mig – något som andra ser men aldrig säger rakt ut.

De ler, ja. De säger:

”Du är så rolig, så klok, så djup.”

Men ändå… när det är dags att bjuda in till gemenskap, så glöms jag bort.

Jag får inte följa med. Jag blir kvar.

Med tystnaden.

Jag försöker ropa ibland. Skriva ett meddelande, föreslå en fika, höra av mig.

Men svaren kommer långsamt. Om de ens kommer alls.

Och då blir tystnaden ännu högre. Nästan aggressiv.

Jag skriker inte ut det, nej. Jag biter ihop.

Men ibland viskar jag det till mig själv innan jag somnar:

”Är det mig det är fel på?”

Och ibland…

ibland är det den enda rösten jag hör.

Men jag andas. Jag lever. Än så länge.

Och kanske kanske en dag kommer någon att höra mig.

Inte bara det jag säger, utan det jag försöker dölja.

Tills dess

lever jag i tystnaden.

Och hoppas den en dag släpper taget.

2025 Tack för ingenting

Tack för ingenting

Publicerad den 6 april 2025av Maxwell Ryder Emerson

Det är konstigt, egentligen. Hur man kan stå där, naken i själen, med hjärtat i handen och tänka: “Men jag trodde vi var vänner.” Och hur tystnaden svarar tillbaka med ett hånflin.

För det märks. Det märks vilka som hör av sig när du inte skrattar högst på festen. Det märks vilka som stannar när ljuset slocknar och allting blir vardag, skitigt och obekvämt. När man inte längre är den där roliga, starka, alltid-glada-versionen som folk gillar att klistra upp som prydnad på sina jävla sociala medier. Då märks det.

Och vet ni vad? Nu får det vara nog.

Jag är trött på att ge när ni bara tar. Trött på att lyssna på era problem när ni inte ens märker att jag håller på att drunkna i mina egna. Trött på att vara till lags, vara tillgänglig, vara den där jävla “trygga punkten” medan ni kommer och går som om jag vore ett jävla väntrum. Men ni vet vad? Väntrummet har stängt. Sätt er någon annanstans.

Så ja, det märks vilka vänner man har. Och nu kan ni dra åt helvete.

Inte för att jag hatar er. Nej. Jag är bara klar. Klar med era ursäkter, era bortförklaringar och den där lilla tonen av “det var ju inte meningen”. För vet ni vad? Det var meningen. Alltihop. För om man bryr sig, då visar man det. Punkt.

Så fuck you. Men tack. Tack för att ni visade ert rätta jag. Nu vet jag vilka jag ska sluta sakna.

2025 Nej, jag är trött.

Nej, jag är trött.

Publicerad den 25 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Nej. Jag är trött.

Inte trött som i “sovit dåligt” eller “det var en lång dag”, utan en trötthet som liksom sitter i bröstet, i huden, i själen om man nu tror på sånt. En sån där trötthet som viskar: “Det spelar ingen roll.”

Jag sitter här på min arbetsplats. Den där platsen som folk kallar “trygghet” och “stabilitet” och som chefen stolt kallar “familj”, fast jag aldrig känt mig mer ensam. Jag gör mina uppgifter. Jag svarar på mejlen. Jag bockar av listor. Jag ler när någon går förbi, för det är så man gör. Det är så man överlever.

Men inuti… nej. Inuti är jag bara trött.

De säger att man ska vara tacksam. Tacksam för jobbet, för inkomsten, för kollegorna, för kaffet som alltid smakar lite sump. Men tacksamheten känns som ett plåster på ett brutet ben. Den hjälper inte.

Jag vill bara ge upp idag. Lägga mig på skrivbordet och säga till världen att jag inte orkar spela med längre. Att jag inte orkar låtsas som om det här ger mig något. För det gör det inte. Det ger mig inte mening, inte glädje, inte ens en gnista av hopp.

Jag vet att det här bara är en dag. Kanske imorgon känns annorlunda. Kanske jag skrattar åt det här om några veckor, som man gör med gamla dagboksinlägg eller fula frisyrer. Men just nu, precis här…

Vill jag bara få säga det. Utan att någon rättar mig. Utan att någon kommer med klämkäcka råd eller säger “ryck upp dig”. Jag vill bara få vara trött. Få känna ångesten utan att skämmas. Få sucka utan att någon höjer på ögonbrynen.

Och kanske, bara kanske, finns det någon annan där ute som läser det här och känner likadant. Som också sitter på en plats där själen krymper lite varje dag. Då vill jag bara säga: du är inte ensam.

Och jag? Jag andas. Jag skriver. Jag är kvar. Trots allt.

För ibland är det det mest meningsfulla man kan göra.

2025 En gammal vän jag inte saknat

En gammal vän jag inte saknat

Publicerad den 25 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag vaknade i gryningen, långt innan klockan ens funderat på att ringa. Det var som att något satt på mitt bröst, som en skugga som lagt sig ovanpå mig utan att jag bett om den. En bekant tyngd. Inte en saknad vän, inte en älskad släkting. Nej, det var den där andra.

Ångesten.

Min första tanke var enkel men desperat:

Nej, nej, inte du igen.

Jag blundade hårt, som om det skulle räcka för att trycka undan allt. Snälla, försvinn, viskade jag i mörkret. Men det hjälpte inte. Den var redan där. Den gamla, trötta, ofrivilliga följeslagaren.

Tankarna snurrade, som ett dåligt karusellåk jag aldrig bett om. Hela världen gungade. Min kropp låg fastklistrad i sängen, som om någon tejpat fast mig medan jag sov. Jag kunde knappt röra mig. Armarna tunga som bly, benen som bortdomnade.

Jag försökte andas. Långsamt, medvetet. In. Ut. In. Ut. Som att lura kroppen att allt var okej. Som att lura hjärnan att inte rusa iväg med mig. Paniken fick inte vinna. Den fick inte.

Till slut kom jag loss. Men inte utan pris. En skarp smärta i magen påminde mig om att ångest inte bara är en känsla – det är fysisk. Det är på riktigt.

Jag ville bara skrika. Skrika ut det som satt fast i bröstet, i halsen, i tystnaden. Skrika så någon kanske skulle höra – även om det bara var jag själv.

Jag orkar inte mer.

Men jag sa det inte högt. Jag vet inte varför. Kanske för att jag visste att jag ändå skulle fortsätta. En dag till. En morgon till. Ett andetag i taget.

Men just då, i den där stilla stunden innan världen vaknade – då var det bara jag.

Jag och min gamla ovälkomna vän.

Och en önskan om att få sova igen.

Utan att behöva kämpa.

Men nej.

Nu ska jag försöka överleva dagen.

Trots smärtan som gnager i magen. Trots obehaget som vägrar släppa taget om mitt bröst. Trots tröttheten som borrar sig in i varje cell av mig.

Jag reser mig upp, vingligt, men jag reser mig. Sätter fötterna i golvet, kallt men verkligt.

Och jag tänker – kanske är det här nog för idag.

Att bara överleva.

Och ibland… är det faktiskt tillräckligt.

Eller inte.

2025 Från Gru till kattunge – en liten känslostorm i vardagsformat

Från Gru till kattunge – en liten känslostorm i vardagsformat

Publicerad den 24 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Vissa dagar känner jag mig som Gru från Dumma mej. Ja, du vet – den där skalliga snubben med spetsig näsa och ett humör som en bränd pannkaka. Man vill bara gå omkring och vara lite småsur, fräsa åt folk i kön på Ica och muttra över att bussen är sen igen. Det är som att hela världen bara ropar: “Kom igen nu, visa din inre skurk!” Och det gör jag – med bravur. Jag blir arg och elak på samma gång. En riktig ilsken grizzlybjörn.

Men så plötsligt… stick! Någon säger något snällt. Någon tittar på mig med ett leende eller ställer den där oväntade frågan: “Hur mår du egentligen?” Det är som om någon stuckit en nål rakt in i björnens päls, och poff! – där ligger en spinnande kattunge istället. Snäll, varm, nästan löjligt tillmötesgående. Björnen har gått i ide igen.

Egentligen, om jag ska vara ärlig, så vill jag helst låta björnen sova. Låt den snarka i fred, djupt nere i mitt inre där den kan tugga på sina blåbärsdrömmar och bara… vara. Men det är svårt när folk beter sig som idioter. Alltså, på riktigt – om du kastar sten i en glashytt med en björn i, vad tror du händer? Du får skylla dig själv om du väcker besten.

Jag tror att många inte riktigt fattar grejen med mig. De ser bara björnen när han morrar, inte kattungen som spinner när det är rätt stämt. De hör bara tonen, inte känslan bakom. Men jag har blivit känslig med ord. Det där du sa i förbifarten? Jag låg vaken halva natten. Det där lilla skrattet när jag berättade något viktigt? Det fastnade som en tagg.

Så nästa gång du möter mig – välj dina ord försiktigt. Jag är kanske inte alltid solig, men jag är äkta. Bakom Gru, bakom björnen, bakom taggarna – finns jag. Och ibland vill jag bara bli förstådd. Precis som jag är.

Och vet du vad? Det kanske räcker.

2025 Kvällens Tanke

Kvällens Tanke

Publicerad den 23 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag sitter stilla. Inte för att jag vill, utan för att jag inte vet vart jag ska gå. Tankarna rusar men kroppen vägrar följa. Det är som om tiden går vidare, men jag blev kvar någonstans. Någonstans där det aldrig riktigt kändes rätt.

Jag tänker på det där som hände. Eller kanske snarare, det där som inte borde ha hänt. Det som etsade sig fast, byggde bo i bröstkorgen, gjorde andningen trög och nätterna tunga. Det som lämnar märken utan att synas. Det som borde ha varit ogjort, ogjort, ogjort.

Men där och då fanns inga varningsskyltar, inga sirener. Bara tystnad. Ett avgrundsdjupt ingenting som sög in mig innan jag hann förstå.

Och nu sitter jag här. Undrar varför vissa saker får finnas alls. Vissa handlingar. Vissa människor. Vissa minnen.

Allt det där som aldrig borde fått en plats i verkligheten.

Det finns sådant som inte borde existera.

Men det gör det ändå.

Och jag?

Jag finns kvar.

Kanske är det också en slags styrka.

Eller bara ännu ett mysterium.

2025 Vänta Inte På Mig Om Du Inte Tänker Komma

Vänta Inte På Mig Om Du Inte Tänker Komma

Publicerad den 23 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Ibland känns det som jag går runt med en osynlig skylt runt halsen. En skylt som säger “förstå mig”, men ingen verkar riktigt se den. Jag vill inte ha någon som bara ler på ytan, säger rätt saker och håller igen när det börjar brännas. Jag vill ha någon som vågar. Någon som ser rakt igenom allt jag visar upp, och ändå stannar kvar. Inte för att de måste, utan för att de vill.

Att känna är inte farligt. Att prata är inte ett hot. Tystnad, däremot – den skrämmer mig mer än alla ord som någonsin kunde sägas fel.

Folk säger att det ska ske naturligt. Som om det vore ett frö som gror i egen takt, utan att någon rör vid det. Men jag undrar – hur lång tid är “naturligt”? Månader? År? Ett helt liv? Ska jag bara stå kvar och vänta på något som kanske aldrig kommer?

För mig är det enkelt. Antingen vill man, eller så vill man inte. Och den som inte vågar visa det – den vet kanske inte ens vad den letar efter.

Absolut. Här kommer fortsättningen med en arg och sarkastisk ton:

Och nej, jag köper inte det där jäkla snacket om “det kommer när du minst anar det”. Som om kärlek vore någon jävla överraskning på posten. “Åh titta, ett paket känslor! Helt oväntat!” Snälla. Vi är vuxna människor. Vi vet vad vi vill – eller åtminstone borde vi veta det. Om du inte vet vad du känner, varför är du ens här?

“Jag är inte redo”, säger vissa. Jaha? Men du är redo att skicka hjärtan, ligga nära, hålla handen och få någon att känna sig speciell – tills det plötsligt blir för verkligt. Då drar du dig tillbaka som om jag vore eld och du vore rädd för att brinna upp.

Vet du vad jag tror? Jag tror att människor är livrädda för att känna på riktigt. Det är lättare att spela cool, vara svår, låtsas som att man “tar det som det kommer”. Det låter vuxet, moget, till och med lite mystiskt. Men egentligen? Det är bara fegt.

Och under tiden står jag här och väntar på någon som ser mig – inte bara tittar på mig, utan ser. Någon som inte springer så fort samtalet blir lite för ärligt. Någon som inte stänger av sina känslor som om de vore en störande notis på mobilen.

Men det kanske är för mycket att begära nu för tiden. Autentiska känslor. Sårbarhet. En rak jävla mening.

Eller så är det bara jag som fortfarande tror att det borde vara enkelt. Inte lätt, men enkelt. Om man vill då visar man det. Punkt.

Vill du att jag bygger vidare på det ännu mer? Kanske utvecklar en karaktär eller en situation där detta exploderar?

Självklart här kommer ett kraftfullt avslut med den skärpning du bad om:

Så vet du vad? Skärp dig.

Ja, du och alla andra som tror att det räcker med halvengagemang och halvsanningar. Det här är inte en jävla auditionshow där du provar lite känslor, testar några blickar och sen går hem och funderar i tre veckor på om du är redo. Antingen är du med – eller så kliver du åt sidan och sluta ta upp plats hos någon som faktiskt vet vad de vill.

Jag är inte här för att vara ditt kanske.

Så om du inte klarar av att vara ärlig, om du inte vågar känna, prata, visa – då är du inte bara förvirrad. Då är du en del av problemet.

Och vi har fan nog av såna.

2025 Så länge det är bekvämt

Så länge det är bekvämt

Publicerad den 23 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Ibland känns det som att livet har ett särskilt nöje i att testa ens gränser. Motgångarna radar upp sig som om de stod i kö – inte för att passera, utan för att slå rot. Man reser sig, borstar av sig, tänker ”den här gången var sista gången”, men det var det aldrig.

Och så var det dem… de så kallade nära vännerna. De som sa att de skulle stå kvar när alla andra gick. De som pratade om lojalitet som om det vore något de verkligen förstod. Men när mörkret föll och vinden blåste kall, då visade de sitt rätta jag – ett jag som aldrig tänkt stanna kvar. Kanske var de bara där för solskenet. Kanske var jag bara blind.

Det gör ont, men det väcker också något. En sorts klarsyn. Man lär sig att ensam inte alltid betyder ensamhet. Och att styrka ibland bara är att fortsätta gå, trots allt.

Till slut slutar man bli förvånad. När nästa svek kommer, rycker man bara på axlarna. Förväntningarna dog någonstans mellan lögnerna och tystnaden. Det är nästan komiskt – hur de som en gång kallade sig “familj” blev de första att vända ryggen till.

Inte ens ett farväl. Bara ett avstånd som växte tills det blev omöjligt att ignorera.

Man börjar tänka: kanske var det jag som var naiv. Som trodde att ord betydde något. Att “jag finns här” faktiskt betydde jag finns här. Men i verkligheten betyder det oftast: så länge det är bekvämt för mig.

Motgångarna då? De slutade inte. De bytte bara skepnad. Från yttre stormar till inre demoner. Man slutar be om en paus. Slutar vänta på rättvisa. Livet är inte rättvist, och det är ingen jävla saga.

Men trots allt – här står jag. Trasig? Ja. Bitter? Kanske. Men fortfarande här. Och ibland är det det mest upproriska man kan göra: att fortsätta existera när världen vill se en falla.

Så nej, jag litar inte längre blint. Jag räknar inte med någon. Jag bär min egen rygg. För när skiten slår fläkten, finns det bara en som står kvar – jag.

Ingen hjälte. Inget offer. Bara någon som har sett allt rasa och ändå reser sig varje gång.

Och om det är hat eller styrka som håller mig uppe? Det spelar ingen roll längre.

Det viktigaste är att jag fortfarande andas.

Trots allt.

Trots alla.

2025 Skuggor av förtroende

Skuggor av förtroende

Publicerad den 23 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Det börjar alltid likadant. Ett leende, en blick som dröjer sig kvar lite för länge, en värme i rösten som säger: du kan lita på mig. Och jag gör det. Jag vill så gärna tro att det finns människor som menar det de säger, som inte ser min öppenhet som ett svärd de får tillåtelse att vända mot mig.

Men varje gång jag litar på någon, förändras något. Som om förtroende är ett kontrakt jag aldrig får läsa det finstilta i. Det som börjar med trygghet slutar i tvivel. Ett löfte som inte hölls. En hemlighet som inte bevarades. En närhet som plötsligt vändes till avstånd. Alltid något som skaver, alltid en konsekvens.

Det är inte så att jag hatar dem. Jag hatar inte ens mig själv. Jag bara undrar… hur många gånger kan man sy om sitt hjärta innan trådarna tar slut?

De säger att det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat alls. Men de säger inget om hur det känns när varje förlust rispar in ännu ett mönster i huden. Ett mönster som bara jag kan läsa.

Jag bär mina erfarenheter som ärr. Inte för att jag är stolt, utan för att de är beviset på att jag försökte. Jag litade. Jag hoppades. Jag gav. Och jag fick betala priset. Igen.

Så nästa gång någon säger lita på mig, kommer jag kanske le tillbaka. Nicka. Låtsas. Men inom mig där har jag redan börjat räkna: vad kommer det här att kosta mig?

…vad kommer det här att kosta mig?

Kanske är det just där jag har förändrats. Inte i viljan att känna tillit, utan i vetskapen om dess pris. Inte längre naiv, men fortfarande människa.

Och ändå… trots allt, när tystnaden faller och hjärtat slår lite långsammare så finns en viskning kvar. En som säger att nästa gång kanske blir annorlunda.

Inte för att människor förändras. Utan för att jag gör det.

Och kanske, bara kanske, ligger styrkan inte i att aldrig bli sviken –

utan i att våga lita ändå.

2025 Maskjävlar

Maskjävlar

Publicerad den 22 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Du vet de där människorna som alltid vet exakt vad man ska säga i rätt ögonblick? De som ler brett, pratar om respekt, empati, lojalitet – allt det där som låter som en jäkla LinkedIn-post med för många emojis?

De som skakar din hand och ser dig i ögonen.

Och sen?

Sticker kniven i ryggen innan kaffet ens hunnit bli kallt.

Jag är så trött på dem.

“Jag är en ärlig person.”

Okej, coolt. Men varför ljuger du då som en femåring som fått tag i syltburken och tror att ingen märker?

“Jag står upp för mina vänner.”

Gör du? För när jag stod i skiten och behövde någon som mest, så var du bara ett ‘läst’ på Messenger.

“Jag hatar drama.”

Ha! Du ÄR ju själva manusförfattaren till säsong 5 av mitt livs mest onödiga telenovela.

Och det värsta? De får ofta folk att tro på dem. För de är så jävla skickliga på att spela rollen. Den fantastiska kollegan. Den omtänksamma vännen. Den älskvärda partnern.

Men sen stängs dörren.

Och då…

Då förvandlas de. Som om någon tryckt på en knapp och så – poff – fram kommer den riktiga versionen. Kall. Manipulativ. Egotrippad som fan.

Det suger. Det suger för att man hinner tro. Hinner investera. Man hinner tänka att kanske den här gången… kanske den här människan är annorlunda.

Men nej.

Masken faller.

Och man står där, igen, med känslan av att ha blivit blåst. Lurad. Använd.

Så nej, jag är inte bitter. Jag är förbannad.

Och trött.

Trött på folk som snackar om hur “viktigt det är att vara äkta” men själva är så fulla av bullshit att det borde komma med varningstext.

Sluta prata. Visa istället.

Och om du inte kan det behåll din jävla mask. Men håll dig borta från mig.

Det finns en särskild plats i helvetet – eller åtminstone i min tysta irritation för människor som säger en sak och gör en helt annan. Jag pratar om de där “verkligen genuina människorna”. Du vet, de som pratar om värme, kärlek och äkthet men som bakom stängda dörrar mest påminner om en dåligt programmerad robot med narcissistiskt operativsystem.

“Jag är en sån som alltid står upp för andra.”

Jaså? Kul. För när jag blev överkörd av livet, dumpad, sparkad OCH spillde kaffe på vita jeans var du snabbare än en TikTok-influencer på reafynd att försvinna.

Och mitt i allt sitter man där och tänker:

“Men de verkar ju så trevliga?”

Ja. Jo. Så gör Clownen Manne också. Tills du inser att han bor i din garderob och äter din själ varje gång du litar på honom.

Det är som att folk har ett filter, som Instagram – fast för personlighet. Utåt sett: empatiska, glada, nästan Gandhi-nivå på visdom. Men på insidan? Småaktiga, passiv-aggressiva, och så torra att de får öken att kännas som en oas.

Och vet du vad det värsta är? De tror på sin egen skit. De har övat in repliker som:

“Jag skulle aldrig snacka skit om någon.”

Sagt av personen som skulle kunna hålla en TED Talk i just konsten att snacka skit, komplett med PowerPoint och avslutande applåder.

De får en att känna sig knäpp.

Man börjar undra: Är det jag? Överreagerar jag?

Nej.

Du ser bara igenom filtret. Du ser människan utan ring light.

Så snälla till alla maskbärare där ute:

Antingen ta av den helt och stå för vem du är.

Eller limma fast den jävligt hårt och ge Oscars tacktal nästa gång du ljuger oss rakt upp i ansiktet.

Men lämna oss andra ifred. Vi som kanske inte är perfekta, men åtminstone inte behöver manual för att komma ihåg vem vi låtsas vara.