Kategorier2025Aldrig mer din skugga

Aldrig mer din skugga

Publicerad den 14 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Nu har jag insett det.

Åren jag var med dig var åren du ville ha en hjälpreda. Någon att forma, någon att tämja, någon att styra. Jag trodde att det var kärlek, att vi var två som gick genom livet tillsammans, men i själva verket var jag bara en förlängning av din vilja.

Du sa alltid att du ville mitt bästa. När du påpekade hur jag borde klä mig, hur jag borde prata, vilka vänner jag skulle ha och vilka drömmar som var “realistiska”. Jag trodde dig. Gud, jag trodde dig.

Men jag var aldrig din älskade – jag var din skapelse.

Minns du kvällarna då jag låg vaken och försökte förstå varför jag kände mig så ensam, trots att du låg precis bredvid mig? Minns du gångerna jag försökte sätta ord på det, men du skrattade och sa att jag var känslig, att jag överanalyserade? Jag brukade undra om jag var galen.

Nu vet jag.

Jag vet att kärlek inte ska kväva. Kärlek ska inte forma om, tysta eller förminska. Den ska få oss att växa. Den ska göra oss större, starkare – inte mindre, inte svagare.

Och vet du vad?

Du lyckades aldrig.

Du kunde aldrig helt bryta ner mig, aldrig sudda ut den jag egentligen var. Jag kämpade. Jag kvävde mig själv för att få plats i det liv du ville att jag skulle leva, men någonstans i mig fanns en röst som aldrig dog ut.

Den rösten viskar nu starkare än någonsin.

Jag är fri.

Och du kommer aldrig att lyckas. Aldrig mer.

Kategorier2025Året jag dog

Året jag dog

Publicerad den 12 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Många saker dog det här året.

Mitt självförtroende försvann först, som en viskning i vinden, utbytt mot en osäkerhet som smög sig på likt skuggor i gryningen. Jag såg mig själv i spegeln och kände inte längre igen blicken som mötte min. Där fanns ingen glöd, ingen styrka – bara en människa som försökte överleva en dag i taget.

Min självkänsla följde kort därefter. Den bröts ner i små bitar, som glas krossat mot asfalt. Ord som tidigare rullat av mig, sögs nu in i huden som törnen. Jag var inte tillräcklig, inte stark nog, inte bra nog. Jag visste det, och världen bekräftade det om och om igen.

Min syn på människor förändrades också. Jag brukade tro på godhet, att människor i grunden ville väl. Men detta år visade mig en annan verklighet. Löften bröts, vänskaper försvann, och kvar stod jag med en bitter eftersmak av svek. Jag insåg att människor kan vara som speglar – de visar dig vad du vill se, tills du ser för djupt och upptäcker sprickorna.

Det bästa hos mig dog också. Glädjen. Hoppet. Tron på framtiden. Jag försökte hålla fast vid det, men det gled genom mina fingrar som sand. Kanske var det verkligheten som kvävde det, kanske var det jag som gav upp.

Men när något dör, föds också något nytt. Och i askan av den jag en gång var, började något annat ta form. Något råare, mer avskalat. Kanske var det en version av mig som inte längre bar på illusioner, men som ändå kunde resa sig. Inte starkare, men annorlunda.

Det här var året jag dog.

Men kanske också året jag lärde mig att överleva.

Kategorier2025Ångest och hans objudna vänner

Ångest och hans objudna vänner

Publicerad den 9 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Det börjar som en liten knackning på dörren i mitt huvud. En försiktig knackning, nästan artig. Jag vet precis vem det är, men jag låtsas att jag inte hör.

”Hallå? Det är jag, Ångest. Jag har med mig några vänner, hoppas det går bra?”

Nej, det går inte bra. Men innan jag ens hinner säga något – POFF! – så har han sparkat upp dörren och släpat in hela sitt förbannade entourage.

Först kommer Skuld. Han är den där jobbiga typen som alltid vill prata om gamla synder. Han lutar sig fram, viskar i mitt öra:

”Minns du när du glömde din väns födelsedag? Eller den där gången du sa något dumt 2009?”

Jag försöker mota bort honom, men då har redan Skam slagit sig ner i soffan, brett ut sig och satt fötterna på bordet.

”Ja, alltså… du är ju pinsam. Jag menar, minns du vad du sa på det där mötet? Alla skrattade, men inte med dig… utan åt dig.”

Jag försöker hålla för öronen. Men just då stormar Hjärnspökena in som en flock duvungar på amfetamin. De flaxar runt i mitt huvud, skriker i munnen på varandra:

”Vad gör du med ditt liv? Är det inte dags att byta jobb? Kanske flytta till ett kloster? Eller åtminstone börja träna?”

Jag försöker resonera. ”Snälla, det är söndag. Jag ville bara ha en lugn dag.”

Ångest ler. Ett självgott, triumferande leende.

”Nej, nej, nej. Lugn och ro är för folk som inte har gjort bort sig så många gånger som du.”

Och där sitter jag, omringad av mina objudna gäster. Skuld sörplar på en imaginär kaffe, Skam skrollar genom mitt livs pinsamheter, och Hjärnspökena har tagit över hela hjärnkontoret.

Jag suckar djupt.

Sen tar jag fram min hemliga vapen.

Jag ställer mig upp, sträcker på mig och säger högt:

”Vet ni vad? JAG SKITER I DETTA!”

Och så sätter jag på Netflix, äter en påse chips och låtsas att jag är en ansvarslös amöba utan minnen eller framtid. Ångest och hans gäng suckar besviket. De hatar när jag gör så.

Men vet ni vad? Det är fan inte mitt problem.

Kategorier2025I skuggan av mig själv

I skuggan av mig själv

Publicerad den 9 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag sitter på sängkanten och stirrar ner i golvet. Trött. Så jävla trött. Inte bara fysiskt, utan in i märgen, i hjärtat, i själen. Som om jag för länge sedan passerat gränsen för vad som är möjligt att orka.

Det började inte idag, det har pågått länge. Jag vet inte när det vände, när oturen blev min skugga, när livet började kännas som ett motstånd snarare än en möjlighet. Det känns som att jag sprungit rakt in i en osynlig vägg, gång på gång, tills jag nu bara står här, helt fast.

Varför?

Vad är det som händer?

Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Frågorna ekar i huvudet, men ingen svarar. Inte ens jag själv.

Jag försöker tänka tillbaka på den jag var förut. En person som hade energi, som skrattade, som trodde att saker skulle lösa sig. Nu är det som att den personen sakta men säkert försvunnit, ersatts av en skuggversion av mig själv – en som bara existerar, men inte lever.

Jag försöker ta ett djupt andetag, men det känns som om luften är för tung. Som om jag andas in betong istället för syre. Kroppen är sliten, men det värsta är att själen känns som om den håller på att ge upp.

Men jag vill inte ge upp.

Jag vet inte hur, men jag måste hitta en väg ut ur detta. Jag har gjort det förut. Kanske ligger lösningen inte i att kämpa emot väggen, utan att hitta en annan väg. Kanske är det okej att vila, att känna sig svag, att erkänna att jag är trött.

Men jag måste tro att det vänder. Kanske inte idag, kanske inte ens imorgon, men någon dag.

Och tills dess…

Ett andetag i taget.

Kategorier2025Missförstådd

Missförstådd

Publicerad den 2 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag kanske borde vara tyst och inte säga något mer.

Det känns som att vad jag än säger, så blir det fel. Jag menar en sak, men folk hör något annat. De tolkar mina ord som en förolämpning, fast jag aldrig menade att såra någon. Jag försöker förklara, men det spelar ingen roll. Vissa människor tar allt så personligt att det är lönlöst att ens försöka.

Kanske är det lika bra att jag håller tyst.

Jag börjar undra om det är jag som är problemet. Kanske behöver jag bearbeta mig själv, tänka om, vara någon annan. Det känns som att hela världen ser mig som en negativ person. Jag vet inte varför. Jag vet bara att det gör ont.

Och om jag ändå bara är någon som missförstås, vad är då meningen med att ens försöka? Varför ska jag existera överhuvudtaget om jag bara tycks skapa missförstånd och besvikelse?

Jag är trött. Trött på att bli feltolkad, trött på att förklara mig, trött på att bära känslan av att jag alltid står utanför.

Men samtidigt… djupt inom mig vet jag att jag inte är så som de tror. Jag vet vad jag menar. Jag vet att jag inte är en dålig person.

Så kanske handlar det inte om att jag ska vara tyst. Kanske handlar det om att jag bara behöver hitta någon som faktiskt lyssnar.

Kategorier2025Attityden

Attityden

Publicerad den 1 mars 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt det. Kanske hundra. Kanske tusen. Att det är som att jag går runt och strör ut vänlighet som konfetti medan världen bara trampar ner den i smutsen. Att det är jag som ler först, jag som säger “hur mår du?”, jag som håller upp dörren, jag som lyssnar, jag som försöker. Men vad får jag tillbaka? En axelryckning. Ett avmätt “mm”. En blick som redan letar sig bort.

Och det gör mig förbannad. Inte för att jag förväntar mig att världen ska dansa efter min pipa, men… hade det varit så jävla svårt? Att visa lite respekt. Lite jävla hyfs.

Det är den där attityden. Det är den som sätter sig i bröstet som en klump av oförståelse. Som får mig att undra om jag är ensam om att bry mig. Är det bara jag som bär runt på den här förbannade tron att vi borde vara snälla mot varandra?

Jag försöker intala mig att det inte spelar någon roll. Att det inte är någon förlust att ge utan att få. Men vissa dagar… vissa dagar känns det som att jag står ensam i ett rum fullt av människor som har glömt vad respekt betyder.

Och kanske är det just det som gör ondast. Att jag vet att jag kan välja att bli som dem. Stänga av. Sluta bry mig. Men fan, jag vill inte bli en sådan människa.

Så jag andas djupt. Skakar av mig besvikelsen. Och imorgon ler jag igen. För inte fan ska världen få slipa ner mig till något jag aldrig vill bli.

Kategorier2025En evig karusell av måsten

En evig karusell av måsten

Publicerad den 25 februari 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag är trött på allt just nu. På att bli körd hit och dit som en vilsen paketleverans utan adress. Som en stressad passagerare i en taxi jag aldrig beställde. Ena sekunden ska jag vara där, nästa sekund någon annanstans, och ingen verkar ens reflektera över om jag vill dit.

Detta gör mig illamående. Inte bara i den fysiska bemärkelsen, även om jag ibland undrar om det finns ett världsrekord i ofrivilligt åkande. Nej, det är själen som mår illa. Den där gnistan, den där lilla livsglädjen som får en att orka, den känns som en fladdrande låga i en storm. Hur länge kan man egentligen orka springa mellan punkter på en karta som någon annan har ritat upp?

Hur tänker dom egentligen? Tror de att jag har en inbyggd GPS och ett batteri som laddar sig självt? Eller att jag fungerar som en robot – bara att programmera in en ny destination så rullar jag iväg, leende och tacksam? Jag vill skrika att jag inte är en självkörande bil! Jag har känslor, behov, en vilja!

Men ändå… här sitter jag. Väntar på nästa färd, nästa anhalt. Och funderar över när någon ska fråga: Vill du ens åka?

Kategorier2025Respektera mig som jag är! (Men kanske inte alltid?)

Respektera mig som jag är! (Men kanske inte alltid?)

Publicerad den 25 februari 2025av Maxwell Ryder Emerson

Vi har alla hört det någon gång. Den där meningen som uttalas med en bestämd röst och ett självsäkert tonfall:

“Du får respektera mig som jag är!”

Javisst, självklart! Vi ska respektera varandra, acceptera våra olikheter och låta alla få vara sig själva. Men här kommer den lilla detaljen – ibland betyder “respektera mig som jag är” egentligen “acceptera att jag aldrig kommer att förändras, oavsett hur mycket jag sårar eller påverkar andra negativt.”

Det är ungefär som att någon bestämmer sig för att gå runt med en regnmolnig attityd och kyla ner hela rummet med sin pessimism, för att sedan förvänta sig att vi alla glatt ska stå där med våra paraplyer och låtsas att vi njuter av stormen.

Och visst, vi kan stå där en stund, le lite stelt och nicka förstående. Men efter ett tag börjar det kännas… ja, rätt utmattande. Det är som att försöka krama en isbit och hoppas att den ska bli varm av kärlek.

Problemet med den här inställningen är att den bygger på idén att personlig utveckling är något onödigt, nästan farligt. Att det är en förolämpning att föreslå att någon kan förbättra sitt sätt att vara. Men tänk om vi alla resonerade så?

• “Jag kommer alltid att vara sur och bitter, det är bara så jag är!”

• “Jag är född lat och otrevlig, det får du respektera!”

• “Jag har alltid haft för vana att avbryta folk mitt i meningar, det får du bara acceptera!”

Tänk vilken fantastisk (och outhärdlig) värld vi skulle leva i.

Men här är min lilla reflektion: det handlar inte om att förändras för någon annans skull. Det handlar om att vara en person som faktiskt tillför något gott till sin omgivning. Att sprida positiv energi istället för att dränera andra. Att inse att förändring inte alltid är en fiende – ibland är den vår största vän.

För visst vill vi väl alla ha människor omkring oss som får oss att känna oss lättare, gladare, mer inspirerade? Inte sådana som lämnar oss med känslan av att vi just har blivit överkörda av en känslomässig ångvält.

Så nästa gång någon säger “respektera mig som jag är”, kanske vi kan svara:

“Absolut! Men om du kan respektera mig som jag är, kanske du också kan försöka vara en version av dig själv som gör livet lite trevligare för oss alla?”

Det är ju ändå inte en helt orimlig förväntan, eller hur?

Kategorier2025Den Perfekta Lögnen

Den Perfekta Lögnen

Publicerad den 22 februari 2025av Maxwell Ryder Emerson

Jag scrollar genom flödet, samma sak varje dag. Leende ansikten, perfekta kroppar, exotiska resmål. Folk jag knappt känner delar sina lyckligaste stunder, som om deras liv vore en enda lång dröm. Men jag vet bättre. Jag vet att det är en lögn.

Bakom varje leende finns en sorg, en osäkerhet, en rädsla att inte vara tillräcklig. De visar bara det som glänser, det som får dem att verka bättre än vad de egentligen är. Jag ser genom fasaden, för jag har själv varit där. Jag har lagt upp bilder där jag ser lycklig ut, men bakom skärmen satt jag ensam, kvävd av känslan av otillräcklighet.

Sociala medier har blivit en tävling. En tävling där alla kämpar om uppmärksamhet, om bekräftelse. Men vad är priset? Människor mår sämre än någonsin, stressade över att deras liv inte ser ut som de liv som visas upp på skärmen.

Det är ironiskt, egentligen. De som skapar den falska lyckan är ofta de som är som mest trasiga. De bygger en illusion, en perfekt version av sig själva som aldrig existerat. Och vi andra? Vi sväljer lögnen, vi jämför våra liv med en fabricerad verklighet och känner oss värdelösa.

Jag släcker skärmen och andas ut. Jag vill inte vara en del av det längre. Jag vill inte jaga en bild av lycka som aldrig varit sann. Jag vill hitta den äkta glädjen, den som inte behöver likes eller filter för att existera. Och kanske, bara kanske, kan vi en dag sluta lura varandra – och oss själva.

Kategorier2025Att Förlora Sig Själv

Att Förlora Sig Själv

Publicerad den 22 februari 2025av Maxwell Ryder Emerson

Att slösa tid på människor som inte uppskattar dig är som att ge bort din dyrbara energi till de som aldrig kommer förvalta dess värde. Ju längre du håller på, desto mer förlorar du av dig själv. Till slut står du där, ensam med ånger och tomhet.

Jag vet det, för jag har varit där.

Jag har suttit i ändlösa samtal där mina ord inte spelade någon roll, där jag gav allt men fick tystnad tillbaka. Jag har kämpat för människor som aldrig skulle lyfta ett finger för mig. Jag har ursäktat dem, försvarat dem, intalat mig själv att om jag bara försökte lite till, skulle de kanske se mig på riktigt.

Men det hände aldrig.

Och varje gång jag lämnade ännu en sådan kväll, ännu ett sådant möte, kände jag mig lite mindre som mig själv. Som om jag långsamt höll på att suddas ut.

Det är en märklig sak, hur ensamheten inte alltid handlar om att vara utan människor. Ibland är det precis tvärtom – den största ensamheten finns bland de som inte ser ditt värde.

Det tog tid för mig att förstå det.

Att inse att varje gång jag gav av min tid och energi till någon som inte uppskattade det, var det som att hälla vatten i en bottenlös brunn. Ingenting kom tillbaka. Inget växte där. Det var bara en evig förlust, en tyst erosion av det jag var.

Men när den insikten slog mig, kom något annat också – frihet.

Friheten att gå. Friheten att välja mig själv. Att sluta försöka vinna en uppskattning som aldrig skulle komma. Och det var då, i tomrummet som blev kvar när jag slutade ge utan att få, som jag äntligen hittade mig själv igen.

För det var aldrig jag som saknade värde. Jag gav bara till fel människor.

Kategorier2025Skuggan och Ljuset

Skuggan och Ljuset

Publicerad den 21 februari 2025av Maxwell Ryder Emerson

Varje dag är en kamp. En osynlig strid som ingen ser, men som känns i märgen. En kamp mot klockan, som tickar obarmhärtigt vidare oavsett hur trött jag är. En kamp mot samhället, som kräver att jag presterar, att jag bevisar mitt värde innan jag ens får rätten att andas. Frågorna ekar i mitt huvud, men inga svar kommer. Är jag tillräcklig? Gör jag rätt? Spelar det ens någon roll?

Jag ser mig omkring. Staden är full av människor, men ingen ser varandra. De går sida vid sida, men deras blickar är fästa på skärmar, inåtvända, isolerade i sin egen värld. Ingen har tid. Ingen har plats för någon annan. Vi har blivit vår egen värsta fiende – egocentriska, bedömande, ständigt på jakt efter nästa bekräftelsekick.

Jag minns tiden då vi kunde vara oss själva. Innan varje steg blev övervakat. Innan varje ord vägdes som guld, rädda för att falla fel och bli brännmärkta för livet. Det är en ny tidsålder nu – en där minsta snedsteg förvandlar dig till fiende nummer ett. Sociala medier har gjort oss till våra egna domare, jury och bödlar. Ett enda misstag, och du finns kvar på internet för alltid.

Men jag vägrar.

Jag vill leva här och nu. Jag vill släppa taget om rädslan och kasta mig ut i livet utan säkerhetsnät. Jag vill känna vinden i mitt ansikte, höra fåglarna sjunga, och skratta utan att oroa mig för om någon filmar i smyg. Jag vill säga vad jag tycker utan att censurera mig själv, utan att frukta de digitala skuggorna som alltid lurar, alltid lyssnar.

Jag ser mig i spegeln. Jag ser någon som har blivit en del av maskinen, men som fortfarande har valet att bryta sig fri.

Så jag stänger ner skärmen. Slår av telefonen.

Och för första gången på länge tar jag ett djupt andetag och känner mig levande.

Kategorier2025Allt handlar om dem

Allt handlar om dem

Publicerad den 19 februari 2025av Maxwell Ryder Emerson

Solen hade precis börjat gå ner bakom hustaken, och himlen brann i nyanser av orange och rosa. Jag satt på kaféet vid hörnet, med en kopp kaffe framför mig, medan min vän Lisa pratade. Eller rättare sagt, medan hon pratade om sig själv.

“… och sen sa jag till honom att jag förtjänar bättre. Alltså, jag vet ju att jag är en fantastisk flickvän, men män uppskattar aldrig något! Jag menar, jag gör allt för honom, men vad får jag tillbaka? Ingenting!”

Jag nickade och hummade till svar, men mina tankar var någon annanstans. Hur många gånger hade jag suttit här och lyssnat? Hur många gånger hade jag gett råd, stöttat, funnits där? Och hur många gånger hade hon frågat hur jag mådde?

Aldrig.

Det var som om jag var en biroll i hennes film. En statisk karaktär som fanns där för att nicka på rätt ställen, skratta när det behövdes och hålla ihop hennes värld när den hotade att rasa. Och ändå… ändå brydde jag mig. Eller gjorde jag?

Jag hade börjat undra om jag ens existerade i hennes ögon utanför min funktion att lyssna. Om jag slutade bry mig, skulle hon ens märka det? Om jag en dag sa: “Jag mår inte bra”, skulle hon stanna upp? Eller skulle hon bara hitta ett sätt att vrida det tillbaka till sig själv?

“Hallå? Lyssnar du ens?”

Jag rycktes ur mina tankar. “Ja, förlåt. Vad sa du?”

Hon suckade. “Alltså, ibland känns det som att du inte bryr dig, vet du det?”

Jag stirrade på henne. En skrattretande känsla växte i mig. Ironin. Jag som hade offrat timmar, dagar, år på att lyssna, stötta, finnas där. Och nu var det jag som inte brydde mig?

Något inom mig gav upp i den stunden.

“Du har rätt,” sa jag och reste mig upp.

Hon såg förvånad ut. “Va? Vart ska du?”

Jag log, ett ärligt leende för första gången på länge. “Någonstans där någon frågar hur jag mår.”

Och med det gick jag, lämnade min halvdruckna kopp och en vänskap som bara gått åt ett håll.

Jag hade varit tillräcklig hela tiden. Bara för fel person.

Kategorier2024Du tog mig för givetPersonlig

Du tog mig för givet

Publicerad den 18 februari 2025av Maxwell Ryder Emerson

Det var en helt vanlig kväll, precis som alla andra. Jag satt i soffan, benen uppdragna under mig, och stirrade ut genom fönstret. Regnet smattrade mot rutan, och ljudet brukade alltid lugna mig, men den här gången var det annorlunda. Någonting kändes avlägset, som om jag inte längre riktigt var en del av mitt eget liv. Som om jag hade förlorat något längs vägen, något som en gång hade känts självklart.

Du satt vid köksbordet med din telefon, uppslukad av skärmen och knappt märkte att jag fanns där. Vi hade fallit in i ett mönster, ett mönster där vi var tillsammans men ändå inte. Våra samtal hade blivit korta, ytliga, som om vi inte längre hade något att säga till varandra. Och jag, jag började inse att jag saknades, att jag höll på att försvinna.

Du tog mig för givet.

Det var inte så från början. I början såg du mig, varje detalj av mig. Du skrattade åt mina skämt, höll min hand när vi gick längs gatorna, och lyssnade på varje ord jag sa som om det var det viktigaste du någonsin hade hört. Du såg mig då, såg mig på ett sätt som ingen annan hade gjort. Jag var någon i dina ögon.

Men med tiden förändrades det. Det var som om du slutade se mig. Som om jag bara blev en del av möblemanget, något som alltid fanns där men som du inte behövde tänka på. Jag fortsatte att göra alla de där små sakerna för oss, för dig, i hopp om att du skulle märka det. Jag lagade middagar, fixade runt i hemmet, stöttade dig när du hade tuffa dagar på jobbet. Men varje gång fick jag mindre och mindre tillbaka, som om du förväntade dig att jag alltid skulle vara där, alltid redo att ge mer.

Jag började märka att dina ögon aldrig riktigt sökte mina längre. Du frågade inte hur min dag hade varit, och när jag pratade verkade du vara någon annanstans, som om mina ord inte spelade någon roll. Det var som om jag hade blivit osynlig, en skugga av den person jag en gång var i ditt liv.

Du tog mig för givet.

Jag väntade länge, hoppades att du skulle märka. Att du skulle se mig igen, som du en gång gjort. Jag försökte skapa de där stunderna, de där ögonblicken som brukade betyda så mycket för oss. Men det var som om du inte ens märkte mina försök. Och varje gång du inte såg mig, varje gång du vände dig bort eller stirrade på din telefon istället för på mig, blev det tydligare. Jag var inte längre någon du behövde uppmärksamma, inte längre någon du kämpade för.

Du tog mig för givet, och det gjorde ont. Varje dag en ny påminnelse om hur vi hade blivit främlingar i vårt eget hem, hur jag hade blivit någon du inte längre riktigt såg. Jag ville skrika, ruska om dig, få dig att förstå att jag fortfarande fanns här, att jag fortfarande behövde bli sedd, bli älskad. Men orden fastnade i halsen, och jag kände hur klyftan mellan oss växte för varje dag.

Det var inte att jag inte älskade dig längre. Nej, det var just därför det gjorde så ont. För jag älskade dig fortfarande, älskade det vi hade varit och den person jag visste att du kunde vara. Men jag visste också att jag inte kunde stanna i den här osynligheten för alltid. Jag kunde inte fortsätta vara någon du bara förväntade dig skulle finnas där, någon du aldrig längre såg som sin egen.

Så nu sitter jag här, i samma soffa, med samma regn som slår mot rutan. Men något är annorlunda ikväll. Jag har förstått att jag inte kan vänta längre. Jag kan inte vänta på att du ska börja se mig igen, för den dagen kanske aldrig kommer. Och om jag inte tar mig själv på allvar, om jag inte ser mitt eget värde, hur ska du någonsin kunna göra det?

Du tog mig för givet. Men jag tänker inte låta mig själv försvinna längre.

KategorierJag och min ångest – ett omaka par

Jag och min ångest – ett omaka par

Publicerad den 18 februari 2025av Maxwell Ryder Emerson

Får bjuda på en komisk novell ikväll.

Det började som vanligt. Jag låg i soffan, med en skål popcorn i famnen, redo att börja mitt maraton av obskyra naturdokumentärer. Precis när den första kommentatorn började prata om pingvinernas sociala strukturer, knackade det på min dörr. Eller, rättare sagt, min inre dörr.

”Hallåååå,” hördes en bekant röst. Det var Ångesten, så klart. Hon har en vana att dyka upp precis när man minst behöver det – som när man precis satt sig ner för en lugn stund.

”Jag trodde vi kom överens om att du skulle hålla dig borta i helgen,” sa jag medan jag försökte ignorera hennes närvaro.

”Du vet väl att jag inte respekterar några scheman!” Ångesten hade redan slängt sig på min mentala soffa, skramlat runt bland mina tankar som en orolig ekorre på koffein. Hon hade på sig sin vanliga outfit – en trång hoodie av oro och en keps av stress som var dragen djupt ner i pannan.

”Vad ska vi göra idag? Ska vi grubbla över allt som kan gå fel den här veckan? Eller kanske tänka på allt du borde gjort annorlunda för tio år sen? Det är verkligen upp till dig, jag är flexibel!”

Jag suckade. ”Kan vi inte bara ta det lugnt? Kanske bara… vara tysta tillsammans?”

Ångesten stirrade på mig som om jag föreslagit något absurt, som att starta en hobbyklubb för myggor. ”Lugnt? Tyst? Det är ju tråkigt! Och jag är ju här för att… vad heter det nu… störa. Vi kan inte bara slöa omkring.”

Hon började rota runt i mitt minne, letade upp gamla pinsamheter som jag förträngt och slängde ut dem på vardagsrumsgolvet.

”Minns du den gången du sa fel namn till din chef? Eller när du halkade framför hela klassen i högstadiet? Goda tider, va?”

”Jo, jättehärligt,” muttrade jag, nu med handen för pannan. ”Men vet du vad, Ångest? Jag har ett litet trick på lager.”

”Oh, du ska väl inte börja med den där andningsövningen igen? Den är så överskattad.” Hon slog sig ner bredvid mig, med armarna i kors och en överlägsen min.

”Nähä,” svarade jag. ”Jag tänkte göra något mycket värre.”

”Vadå?” Nu lät hon nästan orolig.

Jag log brett. ”Jag tänker ignorera dig.”

Det var som att jag tryckt på en pausknapp i hennes system. Ångesten stirrade på mig med vidöppna ögon. ”Va? Du kan inte ignorera mig! Jag är ÅNGEST! Jag är överallt!”

”Just det,” sa jag och lutade mig tillbaka. ”Men just nu ska jag titta på pingviner. Och du kan hålla dig tyst där borta.”

Ångesten satt där, förvånad, i några minuter. Hon försökte få min uppmärksamhet med små knuffar, sedan större knuffar. Men jag bara andades och fokuserade på pingvinerna.

Till slut suckade hon tungt. ”Okej då. Men jag kommer tillbaka, du vet det, va?”

”Jo, jo,” sa jag och vinkade avfärdande. ”Vi får väl ta det då.”

Och för ett ögonblick – bara ett litet – var det faktiskt tyst. Det var bara jag och pingvinerna.

För den här gången.

Kategorier2025ArgMellan ordenNovell

Mellan orden

Publicerad den 17 februari 2025av Maxwell Ryder Emerson

Sitter här och tänker. Tankarna snurrar, stöter mot varandra, blir till en röra av frågor utan svar. Är det jag som skapar problemen? Är det jag som ser till att allt blir… Ja, jag vet inte. Är det bara jag som missförstår, eller är det någon annan som missförstår mig?

Det gör mig förvirrad. Hela tiden. Som om jag tappat bort nyckeln till något viktigt. Ibland undrar jag om det är fel på mig. Om det är jag som gör fel. Jag försöker verkligen tänka om, tänka på vad jag säger, hur jag beter mig. Försöker att inte bara tänka på mig själv, utan på omgivningen också.

Men varje person jag träffar är olika. Det borde inte vara ett problem, ändå blir det det. Det blir bara fel. Jag vet inte hur jag ska hantera det, hur jag ska prata med dem. Varje gång tror jag att vi är på samma nivå, men tydligen är vi inte det.

Förut var det enklare. Då kunde jag läsa av människor, förstå vad de menade utan att de behövde säga allt rakt ut. Nu känns det som att jag inte kan det längre. Som att jag tappat stinget. Jag vet inte ens hur jag ska prata med människor längre.

Ska jag bara vara tyst? Men det vill jag inte. Jag har varit tyst så länge. Hela min uppväxt har varit tystnad. Allt skulle vara husch husch, inget skulle sägas rakt ut. Men jag vill inte vara den personen längre.

Frågan är bara – hur bemöter jag människor på rätt sätt? Hur pratar jag med dem? Hur ska jag vara? Jag kan inte anpassa mig varje jävla gång när de själva inte gör det.

Jag tänker bara vara mig själv. Det är det enda som känns rätt.

Så, hej då.

Kategorier2024Personlig

Och så kom hon

Publicerad den 11 december 2024av Maxwell Ryder Emerson

Och så kom hon.

Hon som alltid tycktes dyka upp i mitt liv som en vind som river upp allt, lämnar det kaotiskt och omöjligt att ignorera. Jag mindes första gången vi sågs, jag 16 och hon 23. Hon var allt jag inte var – säker, självsäker, med ögon som såg rakt igenom mig. Våra vägar hade korsats flera gånger genom åren, och varje gång lämnade hon ett märke efter sig, som om hennes närvaro brände sig fast i mitt sinne. Men den sista gången, för tio år sedan, blev det för mycket. För mycket av allt, eller kanske för lite av vad jag behövde. Jag lämnade henne.

Och nu var hon här igen.

Det började oskyldigt. Ett meddelande på Messenger, inget speciellt. Bara ett hej, en inledande fråga som jag hade kunnat ignorera, men inte gjorde. Vi började prata. Det ena ledde till det andra, och innan jag visste ordet av hade vi grävt upp allt. Allt som hade legat begravt, alla frågor som aldrig ställts.

“Varför lämnade du mig egentligen?” skrev hon till slut.

Orden brände sig fast på skärmen. Jag satt länge och stirrade på dem, som om de skulle försvinna om jag väntade tillräckligt länge. Men de försvann inte. Jag visste att jag måste svara, men vad skulle jag säga? Sanningen? Att jag var rädd? Att jag hade byggt murar så höga att jag knappt kunde se över dem själv?

Jag skrev, långsamt, ärligt. Och hon svarade. Hon svarade med en värme jag inte förtjänade, med förståelse jag inte hade räknat med.

Samtalen fortsatte. Nätterna blev sena, och det kändes som om vi pratade om allt – om varför jag lämnade henne, om vad som hänt under åren, om hur livet hade behandlat oss båda.

Och sedan hände något oväntat.

Hon knackade på mina murar. Inte med kraft, inte med våldsamhet, utan med något så enkelt som hennes närvaro. Ett ord här, en mening där. Jag hade lovat mig själv att aldrig släppa in någon igen. Jag hade svurit på att murarna skulle stå kvar. Men hon behövde inte ens försöka. Ett enda litet beröring, ett mjukt ord, och allt rasade.

Jag minns exakt ögonblicket. Hon sa något enkelt, något som borde ha varit obetydligt. Men det var något i sättet hon sa det på. Något som bröt genom alla lager av skydd jag hade byggt upp. Det var som om allt föll på en gång, som om jag stod där, naken och sårbar, och jag visste inte vad jag skulle göra med det.

Det skrämde mig. Jag blev rädd. Nej, jag blev skräckslagen.

Hur kunde någon fortfarande ha den makten över mig? Efter allt som hänt, efter alla år, hur kunde hon fortfarande vara den som såg mig, den som kunde riva ner det jag trodde var ogenomträngligt?

Men kanske, tänkte jag, kanske är det precis vad jag behöver.

Livet är märkligt. Det ger oss cirklar att gå i, vägar som korsas och lämnar oss undrande. Men ibland, bara ibland, för oss tillbaka till det vi inte visste att vi saknade.

Och så kom hon. Och kanske var det meningen att hon skulle komma just nu.

Kategorier2024En bit av mig självPersonlig

En bit av mig själv

Publicerad den 28 november 2024av Maxwell Ryder Emerson

Ikväll har tankarna snurrat, ett kalejdoskop av känslor som jag inte längre kan hålla inne. Jag vill dela något, inte bara för att lätta mitt hjärta, utan för att kanske, bara kanske, någon där ute kan känna igen sig och hitta en gnutta hopp i det jag skriver.

För ungefär sju månader sedan gick jag igenom något jag aldrig trodde jag skulle klara. En breakup som inte bara slet sönder mitt hjärta, utan också mitt sinne. Det var inte bara ett förhållande som tog slut, utan en hel verklighet som rasade. Psykisk misshandel, gaslighting, manipulation… jag tappade bort mig själv i någon annans skugga. Och sedan, när jag var som mest sårbar, blev jag ghostad. Utnyttjad. Lämnad utan svar.

Sommaren kom och gick, men för mig kändes den som en enda lång natt. Min självkänsla var i spillror, som glassplitter utspridda över ett golv jag inte vågade gå barfota på. Jag trodde att allt var över. Jag trodde att jag aldrig skulle få känna glädje igen, aldrig få träffa Lilleman – en gnista av ljus som jag knappt vågade hoppas på.

Jag ville ge upp. Allt.

Men någonstans där, mitt i mörkret, hittade jag en liten låga. Det var terapi. Många timmar av att sitta där och sakta, smärtsamt, plocka isär allt som hänt. Samtidigt blev skrivandet en annan form av terapi. Ord efter ord, rad efter rad, började jag uttrycka allt det som jag inte kunde säga högt. Det var mitt sätt att överleva. Mitt sätt att rädda mig själv.

Och sedan kom Hanna in i mitt liv. En vän som var Fantastisk. Hon var en påminnelse om att världen inte bara består av skuggor och tomrum. Hon fick mig att våga vara mig själv igen, våga prata om allt det jag hållit inne. Det som annars hotat att kväva mig. Ibland tänker jag på hur mycket en liten gest kan betyda. Ett lyssnande öra, en hand på axeln, en påminnelse om att jag inte var ensam.

Det var också genom musiken som jag hittade tillbaka. Ni kanske har hört några av låtarna jag släppte – I Wish I Never Met You och Payback Time. De är bitar av mig, fragment av allt det jag gått igenom. Musik har alltid varit mitt språk när orden inte räcker till.

Det kommer en ny låt snart. Jag vet inte när jag vågar släppa den. Den heter Not OK, och den handlar om allt det jag beskrev i början. Den är rå, ärlig och… mig.

Jag hoppas ni inte dömer mig för det jag delar med mig av. Det är inte perfekt. Det är sårbart. Men det är jag.

Och om någon av er går igenom något liknande, vill jag säga en sak: ge inte upp. Du kanske inte ser det just nu, men det finns en väg framåt. Det finns ljus, även när det känns som att världen är gjord av mörker.

Det här är en bit av min resa. Tack för att ni lyssnar.

Kategorier2024Ljuset som aldrig slocknarPersonlig

Ljuset som aldrig slocknar

Publicerad den 20 november 2024av Maxwell Ryder Emerson

Gaslighting fick mig att känna mig vilse i mig själv. Självtvivlet gnagde konstant, och osäkerheten lade sig som en tung skugga över mina tankar. Jag ifrågasatte allt – mina känslor, min verklighet, och om det jag upplevde ens var sant. Skulden hängde alltid över mig; varje problem verkade vara mitt fel. Genom subtil psykisk manipulation blev jag känslomässigt nedtryckt och förlorade tron på mitt eget omdöme. Jag levde i en ständig oro över att jag överreagerade, att det var jag som var problemet. Det var psykisk misshandel i sin mest förödande form, där jag långsamt förlorade kontakten med min egen styrka och verklighet.

Jag minns första gången jag började tvivla på mina egna tankar. Det var inte något stort, bara en liten kommentar, en försiktig korrigering av något jag trodde att jag visste. “Det där hände aldrig”, sa du med ett lugnt tonfall, som om jag missförstått allt. Jag skrattade bort det då, tänkte att jag kanske verkligen mindes fel. Men fröet var sått.

Det blev fler sådana små stunder. Dina ord letade sig in som mjuka, nästan vänliga viskningar i mitt medvetande, och började ta över. “Du är alltid så känslig.” “Det är inte alls vad jag sa.” “Ingen skulle reagera som du gör.” Det var subtilt, nästan omärkligt till en början, men snart hade du förvandlat mitt sinne till ett slagfält.

Jag började ifrågasätta allt. Var det verkligen så illa som jag kände? Kunde det vara så att jag överreagerade? Jag såg på dig för svar, men varje gång jag försökte konfrontera dig vände du det mot mig. Din skicklighet låg i att låta mig tro att du hjälpte mig, att dina korrigeringar och kritiska blickar var för mitt bästa. “Jag vill bara att du ska förstå hur du ibland kan verka”, sa du, och jag svalde det som medicin jag inte kunde ifrågasätta.

Osäkerheten växte som en mörk skugga inom mig. Jag började undvika att dela mina tankar, rädd för att de skulle bli avfärdade eller vridna till något jag inte längre kände igen. Var jag galen? Var det jag som gjorde allt fel? Du var min kompass, men du pekade aldrig mot norr, och jag förlorade mig själv i labyrinten du byggt.

Skulden var tyngst att bära. Det fanns alltid en anledning till varför något gick fel, och den anledningen var alltid jag. Om du var arg, hade jag triggat dig. Om du var ledsen, hade jag misslyckats. Och om jag vågade stå emot, blev du lugn och kylig, som om mitt motstånd var det mest irrationella du någonsin sett. “Varför gör du det här så stort?” frågade du ofta, som om det var jag som var problemet, aldrig du.

Känslomässigt kände jag mig som ett tomt skal. Min självbild var som en spegel du krossat och sedan återmonterat i din egen design. Det fanns ingen plats kvar för min egen reflektion. Jag levde för att hålla dig nöjd, för att undvika din besvikelse, din irritation, din tysta behandling.

Det som gjorde mest ont var hur du fick det att se ut som om du brydde dig. Som om dina handlingar var kärlek, fast de sakta kvävde mig. Och kanske var det därför det tog så lång tid att förstå vad som hände. För det är svårt att inse att någon du älskar och litar på kan manipulera dig så skickligt, så metodiskt.

Men en dag bröts mönstret. Jag minns inte exakt vad som hände, men något inom mig vaknade. Kanske var det den där lilla rösten som aldrig tystnade helt, som viskade: “Det här är inte kärlek.” Jag började läsa, lära mig om gaslighting och psykisk misshandel, och varje ord jag tog in kändes som att låsa upp en dörr till en fängelsecell jag inte visste att jag satt i.

Det var inte enkelt att lämna. Det kändes som att riva ut en del av mig själv, för du hade blivit en del av mig – eller så trodde jag i alla fall. Men varje steg bort från dig var ett steg närmare mig själv.

Idag kämpar jag fortfarande med självtvivel och osäkerhet. Men jag vet nu att de inte är mina egna. De är ekon av ditt grepp över mig, och varje gång jag står emot dem tar jag tillbaka en bit av mitt ljus. Ett ljus som du försökte släcka, men som aldrig riktigt dog.

Jag vet nu att kärlek aldrig är manipulation. Kärlek är inte att få någon att tvivla på sig själv. Och framför allt, kärlek är inte att trycka ner någon för att höja sig själv. Det är min styrka idag, och det är vad jag påminner mig om varje gång osäkerheten försöker ta över.

Kategorier2024 – Det året jag dogPersonlig

2024 – Det året jag dog

Publicerad den 19 november 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det var inte hjärtat som stannade eller lungorna som slutade dra in luft. Nej, det var något annat som gick sönder det året. Något inuti som inte längre kunde lagas.

Alla lyckliga minnen jag hade samlat under livet, alla stunder av glädje, kändes som om de suddades ut. Som om någon öppnat ett gammalt fotoalbum och rivit ut sidorna en efter en, tills bara tomma, gula ark återstod. Det var inte jag som försvann, utan bitarna som gjorde mig hel.

Det började sakta, som sprickor i isen. Små, nästan omärkliga förändringar. Jag slutade le åt de saker som brukade få mig att skratta. Maten smakade inte längre något, inte ens favoriträtten som brukade kännas som en varm omfamning. Jag såg mig själv i spegeln, men ögonen som stirrade tillbaka var tomma.

Det året var som en oändlig vinter. All värme försvann, inte bara i luften, utan i min själ. Jag försökte minnas hur det kändes att vara lycklig, men minnet gled undan som sand mellan fingrarna.

De få som stod mig nära märkte förändringen. Försökte fråga, försökte hjälpa. Men vad säger man när man själv inte vet vad som gått förlorat? “Jag är okej,” svarade jag, fast det var en lögn. De såg det, men deras blickar var maktlösa. För vad kan man göra när någon håller på att försvinna, och det inte finns något att hålla fast vid?

Det var inte en plötslig död, utan en utdragen process. Som att drunkna långsamt, utan att någon ser vattnet som stiger runt en.

Det sista jag minns tydligt var en solig dag i januari. Himlen var klarblå, och snön gnistrade som diamanter. Jag stod på en parkbänk och såg ut över världen. En gång hade jag älskat sådana dagar, men nu var det bara en kuliss. Jag tänkte på alla pusselbitar som brukade göra mig hel – glädjen i små saker, doften av nybryggt kaffe, känslan av vårens första solstrålar mot huden.

De bitarna var borta nu. Och utan dem fanns inget kvar.

2024 dog jag inte i kroppslig mening, men jag dog inombords. Sorgen tog över. Sorgen över det jag förlorat, över den jag inte längre var.

Och ändå… någonstans i det där djupaste mörkret, fanns en viskning. En svag, men obeveklig röst som sa: “Det finns fortfarande tid.”

Det året jag dog, var kanske också året jag började om. För ibland måste man förlora allt för att hitta sig själv igen.

Men just då, det året, var det bara döden jag kände.

Kategorier2024PersonligTickande Bomb

Tickande Bomb

Publicerad den 18 november 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag vaknade den här morgonen med en knytnäve i bröstet. En ilska som inte kunde sättas i ord och en sorg som hängde över mig som en våt filt. Det var som att vakna med tyngden av världen pressad mot mitt bröst.

Känslan av att någon förföljde mig var nästan fysisk. Det var inget jag kunde se, men det fanns där – som en skugga i ögonvrån, som en osynlig blick som brände i nacken. Jag drog täcket tätare omkring mig, som om det kunde skydda mig från något jag inte ens förstod.

Jag ville skrika. Kasta ur mig allt det där som kändes som ett instängt vrål i mitt inre. Jag ville gråta, släppa fram en flod av tårar som kunde rensa ut allt det svarta. Men ingenting kom. Inte ett ljud, inte en droppe.

Det var som om jag hade frusit fast. Som om jag var en tickande bomb, så full av känslor att jag inte visste vilken jag skulle börja med. Jag var rädd för att explodera men ännu mer rädd för att stanna kvar i det här tillståndet.

Tick, tack. Tick, tack.

Tiden gick medan jag låg där, oförmögen att röra mig. Kanske var det bara minuter, kanske timmar. Det kändes som en evighet. Bomben tickade vidare, varje sekund ett hot om en katastrof som närmade sig.

Till slut reste jag mig, tung och långsam, som om jag rörde mig genom vatten. Jag gick fram till spegeln, stirrade på den person som mötte mig där. Jag såg arg ut, men under det fanns något annat – något skört, något som försökte gömma sig.

“Vad vill du?” frågade jag min spegelbild, nästan som om jag förväntade mig ett svar.

Men spegeln var tyst. Liksom jag själv.

Jag gick ut i köket, satte på kaffe och lutade mig mot diskbänken medan jag väntade. Doften av nybryggt kaffe fyllde rummet, men det skingrade inte känslan av förföljelse, av mörkret som klängde sig fast.

Jag tog koppen och satte mig vid köksbordet. Stirrade på kaffet medan det blev kallt. Tankarna snurrade, utan mål eller riktning, som ett trassligt garnnystan som ingen orkade reda ut.

Tick, tack. Tick, tack.

Plötsligt slog det mig: Jag väntade. Jag väntade på något som skulle hända, något som skulle lösa allt. Men vad väntade jag på? Att någon annan skulle dra ut sladden till bomben? Att känslorna skulle försvinna av sig själva?

Det var då jag insåg att jag inte kunde vänta längre.

Jag tog fram ett tomt papper, en penna. Började skriva utan att tänka. Ord vällde fram, osammanhängande och råa. Ilska, sorg, rädsla. Allt det där som hade legat och jäst inom mig rann nu ut på papperet.

Tick, tack. Tick, tack.

När jag skrev kändes det som om bomben inom mig började sakta ner. Tickandet avtog, som om varje ord jag skrev var en tråd som lindades upp från dess mekanism.

Och när jag till slut lade ner pennan var det som om något hade lossnat inom mig. Bomben var inte borta, men den hade slutat ticka. Jag visste att den kanske skulle börja igen, men just nu – just här – kändes det som om jag hade kontroll.

Jag reste mig, andades djupt. Tittade ut genom fönstret på en himmel som såg ljusare ut än den gjort på länge. Kanske var det en illusion, men just då spelade det ingen roll.

Jag hade överlevt morgonen. Och för första gången på länge kändes det som om det fanns en chans att också överleva dagen.