Att gå ensam genom livet är som att vandra längs en oändlig väg utan en tydlig destination. Man tar ett steg i taget, med varje fotsteg som ett bevis på ens styrka, men också ett eko av den tomhet som följer med ensamheten. Det finns ingen att hålla i handen när världen blir mörk, ingen att dela solen med när den äntligen bryter genom molnen.
Jag började min resa en dag som alla andra. Morgonen var kall, och dimman svepte över landskapet som en slöja, döljer världen bortom horisonten. Jag hade ingenting med mig, ingen packning, inga minnen att bära på, bara en tyst beslutsamhet att fortsätta framåt, vad som än hände. Stegen ekade mot den våta asfalten, som om världen ville påminna mig om min ensamhet.
Längs vägen fanns det tecken på liv. En ensam fågel som satt på en gren, dess sång tystnad när jag närmade mig. Husen, som en gång varit fyllda av liv, stod nu övergivna, deras fönster tomma, som ögon som slutat se. Jag undrade om det fanns andra som jag, som också vandrade ensamma genom livet, men vägen förblev tom, liksom mina tankar.
Tiden förlorade sin betydelse. Dagar och nätter smälte samman till en enda lång vandring. Ibland, när solen gick ner och skuggorna blev längre, kunde jag känna en tyngd i bröstet, en sorg som jag inte kunde sätta ord på. Men varje gång jag stannade upp för att vila, kände jag ett tyst tvång att fortsätta, att inte stanna för länge på samma plats. Kanske var det rädsla, kanske var det mod – jag kunde inte längre skilja dem åt.
Jag mötte andra människor ibland, men deras ansikten var bleka, som speglingar av mig själv. Deras ögon sökte något i mig, något jag inte längre hade att ge. Vi utbytte inga ord, bara blickar, och sedan fortsatte vi åt varsitt håll, som om vi visste att våra vägar aldrig skulle korsas igen.
Med tiden började jag förstå att ensamheten inte bara var ett tillstånd, utan en del av mig. Den formade min syn på världen, på människorna jag mötte, och på den väg jag gick. Jag slutade längta efter sällskap, slutade hoppas på att någon skulle ansluta sig till mig. Istället lärde jag mig att uppskatta tystnaden, att finna styrka i att vara själv.
Vägen förändrades också med tiden. Den blev smalare, mer övervuxen. Trädens grenar sträckte sig över mig, som om de försökte fånga mig, hindra mig från att fortsätta. Men jag var ostoppbar, driven av en kraft som jag inte helt förstod. Jag gick, och världen förändrades runt mig.
Ibland undrade jag om jag någonsin skulle nå fram till slutet av vägen. Men med varje steg insåg jag att det inte fanns något slut. Livet var vägen, och jag skulle gå den ensam, för alltid.
Och kanske, tänkte jag, är det just i ensamheten som vi verkligen lär känna oss själva. Kanske är det i tystnaden, när allt annat faller bort, som vi hör vårt hjärta slå, känner våra andetag, och inser att trots allt, trots ensamheten, så lever vi. Och det, om något, är tillräckligt.