Det har gått månader, men när jag tänker tillbaka känns det fortfarande som om såret är färskt. Jag förstår att människor förändras, att vi alla gör misstag, men det finns något i hur du behandlade mig som jag inte kan släppa. Det var som om du hade bestämt dig för att jag var mindre värd, som om jag inte förtjänade din respekt eller omtanke. Och den känslan – den sitter fast.
Det var aldrig en stor händelse, aldrig något direkt bråk. Istället var det små saker, små ord som du kanske inte ens insåg sved, små handlingar som fick mig att känna mig mindre. Det kunde vara sättet du himlade med ögonen när jag pratade, de gånger du skrattade åt mina idéer, eller hur du alltid avbröt mig när jag försökte säga något viktigt.
I de stunderna insåg jag det inte fullt ut, men med tiden började jag förstå att jag inte bara var arg – jag var sårad. Jag kände mig förminskad, som om mina tankar och känslor inte spelade någon roll. Jag började ifrågasätta mitt eget värde, och det, mer än något annat, är vad jag har svårt att förlåta.
Varför behandlade du mig som mindre värd? Var det något jag gjorde? Eller var det något i dig som fick dig att se ner på mig? Kanske kommer jag aldrig att få svar på de frågorna. Kanske spelar det ingen roll längre. Men det som är svårt att glömma är att jag tillät det. Jag lät dig få mig att känna mig så. Och kanske är jag lika arg på mig själv för det som jag är på dig.
Jag är fortfarande arg för att jag inte stod upp för mig själv då. Och även om tiden har gått, och jag har lärt mig att sätta gränser, så finns det en bit av mig som fortfarande vill ha en ursäkt. Kanske är det en ursäkt som aldrig kommer. Kanske måste jag förlåta mig själv istället för att vänta på att du ska göra det.
Men tills dess bär jag med mig den ilskan. Och kanske är det okej.