Det var en solig torsdag när dörrklockan ringde. Jag öppnade dörren och där stod han, min ex-partners son, med sin lilla ryggsäck över axeln och ett svagt leende på läpparna. Det var en vana vid det här laget, dessa besök. Men de senaste gångerna hade något förändrats, inte bara för mig, utan även för honom.
Vi satte oss vid köksbordet med varsitt glas saft. Han pillade på kanten av glaset och tittade ned, som om orden han skulle säga vägde tungt. Jag frågade hur han hade det, och med en suck lyfte han blicken.
”Hon bryr sig bara om honom nu”, sa han tyst, nästan som om han inte vågade låta orden nå världen.
Mitt hjärta sjönk. Det var inget nytt, jag visste att hans mamma hade en ny partner, men jag hade aldrig riktigt tänkt på hur det skulle påverka honom. Att vara vuxen och klara av en separation var en sak, men att se ett barn kämpa med sina känslor var en annan.
”Jag förstår att det känns tufft,” svarade jag. ”Det kan vara svårt när någon man älskar plötsligt verkar upptagen med någon annan.”
Han nickade, men jag såg tårarna som han kämpade med att hålla tillbaka. Det var en påminnelse om att vuxenvärlden inte bara påverkar oss, utan även de små liv som ofta står mitt i stormen. Och här var vi, två personer som på olika sätt försökte hantera den nya verkligheten.
Vi satt där ett tag, i tystnad, men det behövdes inte fler ord just då.
Efter ett tag reste han sig från stolen och gick mot vardagsrummet. Han verkade vilja avleda tankarna, så jag satte på en av hans favoritfilmer. Vi satt bredvid varandra i soffan, och även om filmen rullade på skärmen var det tydligt att hans tankar var någon annanstans. Jag sneglade på honom då och då, men sa ingenting. Ibland är tystnad den enda trösten som fungerar.
Efter en stund tog han mod till sig och bröt tystnaden.
”Jag vet att mamma älskar mig, men ibland känns det som att jag bara är i vägen för henne och honom.”
Hans ord skar djupt i mig, för jag kände igen den känslan. Att vara osynlig i någons liv, även om de försäkrar dig om att du betyder mycket. Det var så jag själv hade känt under slutet av relationen med hans mamma. Men jag ville inte lägga min sorg på honom.
”Du är aldrig i vägen,” sa jag försiktigt. ”Det kan kännas så när någon är upptagen med annat, men det betyder inte att de älskar dig mindre. Ibland är det bara svårt att balansera alla känslor och relationer.”
Han tittade på mig, som om han vägde mina ord. Jag kunde se att han försökte förstå, försökte hitta något slags mening i allt kaos.
”Tror du att det kommer bli bättre?” frågade han efter en stund, och för första gången såg jag en glimt av hopp i hans ögon.
Jag ville svara ja, ville ge honom det enkla svaret. Men livet hade lärt mig att sådana löften inte alltid kan hållas.
”Jag tror att det kommer bli annorlunda, och ibland kan det kännas bättre, ibland svårare. Men det viktiga är att du inte behöver gå igenom det ensam. Din mamma älskar dig, och jag finns också här för dig, när du behöver prata.”
Han lutade sig tillbaka mot soffan och drog en filt över sig. Jag kände hur en viss lättnad spred sig i rummet, som om tyngden på hans axlar hade blivit lite mindre för stunden. Och även om jag inte kunde lösa alla hans problem, kändes det som om vi hade nått en plats av förståelse, en plats där vi båda kunde vila ett tag.
Filmen fortsatte, men jag såg den inte längre. Jag var där med honom, i det ögonblicket, och det var allt som behövdes just då.