Det känns som att jag står på kanten av ett stup, och framför mig är du. Du, som redan en gång sårade mig så djupt att jag trodde jag aldrig skulle resa mig igen. Att ge dig en andra chans, det känns som om jag står stilla och låter dig rikta vapnet mot mig igen. Som om du sköt mig första gången, men missade – och nu är jag här och undrar om jag ska ge dig en till kula.
Jag minns när jag första gången insåg att något var fel. Det var som ett litet hugg, knappt märkbart, men tillräckligt för att få mig att rygga tillbaka. Men jag lät det passera. Jag övertalade mig själv att du bara hade en dålig dag, att du inte menade det. Jag var så van vid att ge dig ursäkter, att förlåta dig innan du ens bett om ursäkt. Men nu, när jag står här och ser tillbaka på allt, förstår jag att det var då jag borde ha vänt om. Jag borde ha skyddat mig själv.
Men jag stannade, och du fortsatte att såra mig. Varje gång du svek, var det som ett nytt skott, ett nytt sår. Och jag försökte hela tiden läka, att rättfärdiga det som hänt, att bygga upp något som hela tiden föll isär.
Så nu står jag här, framför dig igen, och du ber om en andra chans. Du säger att du har förändrats, att du inser vad du gjort fel. Men jag vet inte om jag tror dig. För vad är annorlunda nu? Det enda som känns tydligt är att om jag ger dig den där chansen, om jag släpper in dig igen, så riskerar jag att bli träffad. Den här gången kanske du inte missar.
Jag vill så gärna tro på förändring. Jag vill tro på att människor kan bli bättre, att de kan växa och förstå sina misstag. Men jag måste också vara ärlig mot mig själv – är det värt risken? För vad händer om du inte har förändrats? Vad händer om jag ger dig den där andra chansen och du sviker mig igen?
Att ge dig en andra chans känns som att överlämna mig själv till smärtan igen. Som att säga att det är okej för dig att skada mig en gång till. Men sanningen är att det inte är okej. Jag förtjänar bättre än att vara någons andra chans när de inte ens vårdat den första.
Så nej, jag tänker inte ge dig vapnet igen. Den här gången går jag därifrån, innan du hinner sikta.