Jag sitter ensam i mitt rum, omgiven av tystnaden som nästan blivit min enda följeslagare. Känslan av hopplöshet trycker ner mig, som en tyngd på bröstet som jag inte kan skaka av mig. Det är svårt att beskriva vad som egentligen händer inuti mig. Det är som om något sakta har glidit bort, som om jag tappat greppet om livet. Som om färgerna som en gång målade min värld nu bleknat till en grå massa.
Varje morgon är samma kamp – att komma upp ur sängen, att hitta någon slags mening i att ens klä på sig. Jag stirrar ofta på klockan, ser sekunderna ticka förbi, men det känns som om tiden står still. Och samtidigt rinner den ifrån mig. Dagarna flyter ihop, utan att jag egentligen kan skilja dem åt.
Jag har försökt förstå vad det är som händer inom mig. Varför det som en gång gav mig glädje nu bara känns som tomma sysslor. Varför inget längre känns värt ansträngningen. Jag ser tillbaka på hur jag brukade känna en gnista, hur livet kunde kännas meningsfullt även i de små sakerna – ett leende från en främling, en promenad i parken, ett samtal med en vän. Nu känns allt bara som skuggor av det som en gång var.
Jag har tappat motivationen, inte bara för de stora sakerna, utan för allt. Det är som om jag går på autopilot, en fot framför den andra, utan att egentligen veta vart jag är på väg. Jag frågar mig själv varje dag: ”Vad är meningen med allt detta?” Och jag hittar inga svar.
Jag vet inte längre vad som driver mig framåt. Det känns som om jag bara existerar, inte lever. Jag har försökt hitta ljuset i mörkret, men det känns som om det blivit svagare för varje dag som gått. Jag undrar om det någonsin kommer tillbaka, eller om det här är det nya normala – en tillvaro utan syfte, utan riktning.
Jag försöker förstå mina känslor, men det är svårt när allt känns så meningslöst. Det är som att försöka fånga vatten med händerna – hur mycket jag än försöker hålla fast vid något, rinner det bara mellan fingrarna.
Och nu sitter jag här, igen, och stirrar på väggarna i mitt rum, undrande över om det någonsin kommer förändras. Om jag någonsin kommer känna den där gnistan igen.