Jag slösar inte längre min tid med att jaga fjärilar. De fladdrar förbi, lockande i sina färger och former, men jag har insett att de aldrig stannar. Fjärilarna är som människor som kommer och går, lika snabbt som vinden, utan att förstå värdet av det jag har att erbjuda. Så jag har slutat jaga dem.
Istället har jag börjat sköta min trädgård. Min trädgård av integritet. Varje planta, varje blomma, är noggrant utvald och vårdad med omsorg. Det krävs tålamod, men jag har all tid i världen nu. Varje gång jag vattnar den, stärker jag min egen styrka, min egen självrespekt. Varje ogräs som försöker växa får jag bort med rötterna, för det har ingen plats här längre.
Jag har satt upp gränser runt min trädgård. Starka, osynliga murar som ingen längre får passera utan min tillåtelse. För många har trampat in med smutsiga skor, krossat mina blommor och lämnat mig att reparera skadorna. Inte längre. Nu går ingen förbi utan att förstå värdet av vad som finns här. Jag tillåter inte längre att någon går över mina gränser, inte längre att någon förminskar mig.
Min trädgård är min fristad, och jag är dess enda väktare. Och medan fjärilarna fortsätter att fladdra förbi, vet jag nu att de inte längre är mitt ansvar.
Med tiden började min trädgård blomstra. Där en gång torra och övergivna fläckar funnits, spirade nu färger och liv. Rosor, liljor, och små, envisa maskrosor som påminde mig om styrkan i att vara uthållig, oavsett om man anses vara önskvärd eller inte. Varje blomma bar på en historia – min historia.
Jag lärde mig att inte skynda. Att låta saker växa i sin egen takt. Alltför länge hade jag jagat snabba svar, flyktiga känslor, och löften som aldrig uppfylldes. Men nu, i stillheten bland mina växter, förstod jag att det vackra inte kan tvingas fram. Det kräver tid och vård. På samma sätt som jag vårdade mina blommor, började jag vårda mig själv. Jag såg till mina sår, långsamt och tålmodigt, och lät dem läka utan att skynda på processen.
Människor passerade utanför murarna till min trädgård, vissa nyfikna, andra likgiltiga. Men det störde mig inte längre. Deras åsikter, deras vilja att komma in eller stå kvar utanför, var inte längre min börda att bära. Min integritet, min självkänsla, var inte till salu.
En dag stannade en fjäril vid kanten av trädgården. Jag såg på den, och till skillnad från tidigare fanns ingen längtan att fånga den. Den var fri att komma och gå som den ville. Jag hade ingen önskan att hålla fast vid något som inte var menat att stanna. Fjärilen satt en stund, fladdrade med sina vingar, och flög sedan vidare. Och det var okej.
Jag förstod nu att jag inte behövde jaga det flyktiga för att känna mig hel. Allt jag behövde fanns redan inom mig, i min trädgård, där jag odlade min egen styrka, min egen kärlek. Den sortens blomster som ingen fjäril kunde ta ifrån mig.
Med tiden började jag välkomna de få människor som förstod värdet av min trädgård. De som inte trampade runt eller försökte ändra på något. De som respekterade gränserna, vattnade blommorna med sina handlingar, och lämnade mig starkare än innan.
Nu står jag här, omgiven av min egen skapelse. Det är ingen perfekt plats, men den är min. Varje gång jag ser en ny blomma slå ut, påminns jag om den resa jag gjort, och hur långt jag kommit. Jag är trädgårdsmästaren i mitt eget liv, och ingen annan har längre rätt att säga vad som ska växa här.