Kategorier2024Osynlig

Osynlig

Det var en solig eftermiddag när vi anlände till sommarstugan hos några bekanta. Jag var förväntansfull men samtidigt en aning tveksam. Småprat med människor jag inte känner är inte riktigt min grej, men jag har inget emot det om det händer naturligt. Det som händer, händer.

Inne i stugan möttes vi av ett varmt välkomnande. Gästerna var avslappnade och snart fann jag mig själv involverad i ett samtal. Jag pratade inte mycket, men folk ställde frågor och jag svarade. Det var inget ansträngt, bara enkelt småprat. 

Plötsligt kände jag hennes blick. Hon stod i hörnet, armarna korsade, och hennes ansikte var spänt. Jag kände en knut i magen. När vi kom ut på verandan för lite frisk luft, exploderade hon.

”Du tar alltid all uppmärksamhet,” sa hon med hårda ord. ”Det är som att jag inte existerar när du är i rummet. Varför måste du alltid få folk att prata med dig? Det är som om du försöker stjäla strålkastarljuset från mig.”

Jag stirrade på henne, förvirrad. Det var aldrig min avsikt att dra till mig uppmärksamhet, än mindre att få henne att känna sig åsidosatt. Men där stod vi, mitt i ett gräl som jag inte förstod hur det uppstått. 

”Det var inte meningen,” sa jag tyst, men orden verkade bara piska upp hennes ilska ännu mer.

Den kvällen satt jag tyst för mig själv, funderade på vad som gått fel, och undrade om jag någonsin skulle förstå hennes känslor fullt ut.

Den kvällen blev lång. Jag satt på sängkanten, stirrade ut genom fönstret mot den mörknande himlen. Hennes ord ekade fortfarande i mitt huvud. Varje gång jag försökte tänka igenom vad som egentligen hänt, fastnade jag vid samma punkt – det var aldrig min avsikt att stjäla någon uppmärksamhet. Det var en naturlig interaktion, inget mer.

Hon låg redan i sängen, ryggen vänd mot mig. Jag visste att hon var vaken, men vi sa inget till varandra. Tystnaden kändes lika tung som orden vi utbytt tidigare.

Dagen därpå var det som om inget hänt. Vi åt frukost med våra värdar, deltog i gruppsamtal, men jag kände hela tiden hennes närvaro vid min sida, som ett tyst, outtalat krav. Jag höll mig i bakgrunden, lät andra prata, men det kändes ansträngt. Jag försökte att inte bli inbjuden i samtalen, försökte hålla mig undan från den uppmärksamhet som alltid verkade orsaka problem.

Men oavsett hur mycket jag försökte, så slutade det alltid likadant. Människor vände sig till mig, ställde frågor, engagerade mig i diskussioner. Och jag såg det igen – den där skuggan i hennes ögon, som om varje ord jag yttrade suddade ut hennes plats i rummet.

När vi var ensamma igen, kom konfrontationen. ”Varför måste du alltid göra så?” frågade hon, hennes röst var mjukare men fortfarande fylld med frustration. ”Kan du inte bara låta mig vara den som får lite uppmärksamhet för en gångs skull?”

Jag kände en djup suck stiga inom mig, men svalde den. Hur förklarar man att man inte söker något som andra ger en? Att det inte finns någon tävling i mina ögon, inget behov av att glänsa?

”Det handlar inte om det,” började jag försiktigt, men hon avbröt.

”Det är alltid så med dig,” sa hon. ”Du märker inte ens när det händer. Men jag ser det varje gång.”

Jag visste inte vad jag skulle säga längre. Det var som att jag hela tiden balanserade på en lina, utan att veta hur jag skulle undvika att falla. Oavsett vad jag gjorde, verkade det aldrig vara nog för att lugna hennes känslor.

Den där känslan av att vara osynlig i strålkastarljuset, där jag ofrivilligt placerades, var något jag började bära med mig. Jag visste att det skulle hända igen, att det alltid skulle vara en del av vår dynamik. Frågan var bara hur länge vi skulle kunna fortsätta så, innan linan brast för gott.

Den där känslan, den som alltid låg i luften mellan oss, började sakta men säkert förändra mig. Varje gång vi var bland folk kände jag en inre dragkamp. Jag ville vara närvarande, delta, men tankarna på hennes reaktioner höll mig tillbaka. Jag började bli tystare, höll mig i bakgrunden och försökte att inte dra till mig någon uppmärksamhet alls. Det blev lättare så. För varje gång jag valde att vara passiv, blev bråken färre. 

Men samtidigt förlorade jag något. Jag märkte hur jag började dra mig tillbaka, inte bara med henne utan även när jag var ensam runt folk. Det var som om jag internaliserat hennes kritik, som om jag började tro att min närvaro, mina ord, alltid skulle vara ett problem. Att jag tog för mycket plats, utan att ens försöka. Så jag valde att krympa mig själv, ett steg i taget.

Det har jag länge tänkt på. Hur jag, bit för bit, anpassade mig till att vara mindre av mig själv. Jag slutade delta i samtal, undvek att träffa nya människor, och försökte vara så osynlig som möjligt. Det blev en vana, en trygghet att gömma sig bakom. För om jag inte sa något, om jag inte tog plats, skulle ingen kunna bli arg, ingen känna sig undanträngd.

Men i takt med att jag drog mig tillbaka från världen, försvann något inom mig. Jag förlorade en del av min identitet. Och nu, när jag sitter här och blickar tillbaka, inser jag hur mycket det har påverkat mig. Jag har blivit någon som hellre väljer tystnaden än risken att bli sedd, och jag undrar om det någonsin kommer förändras.

Kanske, tänker jag ibland, är det dags att släppa taget om den där känslan. Att återigen våga ta plats, inte för att jag måste, utan för att jag har rätt att göra det.

0 0 Röster
Artikelbetyg
Prenumerera
Notify of
guest

0 Kommentar
Äldst
Nyaste Mest röstade
Inline Feedbacks
View all comments
0
Skulle älska dina tankar, kommentera gärna.x
()
x