Jag står där igen, framför spegeln, och betraktar mitt ansikte som om jag försöker känna igen någon. Orden från någon annans mun ekar fortfarande i mitt huvud, de där positiva orden som skulle värma. ”Du är så omtänksam,” eller kanske, ”Du gör det verkligen bra.”
Men något inom mig skaver när jag hör dem. En slags misstänksamhet växer fram, som om de där orden bär på något dolt, något jag inte kan se. Hur kan jag veta att de verkligen menar det? Jag försöker förstå, försöker tro, men det är som att orden inte riktigt når in till mig. Det är som att de studsar på en osynlig vägg, byggd av tvivel och osäkerhet.
Jag vill tro dem. Jag vill kunna ta emot det, låta det sjunka in, låta de positiva orden om mig själv faktiskt bli en del av mig. Men det är svårt. Jag är så van vid att tvivla, van vid att granska varje komplimang, varje värmande ord, och fundera över vad som egentligen döljer sig bakom dem. Varför skulle någon säga något fint till mig? Vad vill de? Vad ser de som jag själv inte ser?
Spegelbilden framför mig ser tillbaka. Den säger ingenting. Den dömer inte, men den ifrågasätter alltid. Har jag inte lärt mig att vara försiktig, att inte släppa in för mycket? Jag står där i tystnad och undrar, vem jag skulle vara om jag bara kunde tro på det någon säger. Om jag kunde lita på att välmenande ord verkligen är välmenande. Kanske skulle jag känna mig lättare. Kanske skulle jag se på mig själv med andra ögon.
Men inte idag.
Men inte idag. Idag står jag kvar i tvivlet, även om en del av mig önskar att det var annorlunda. Jag tar ett djupt andetag och vänder mig bort från spegeln. Kanske kommer det en dag när jag kan ta emot de där orden utan att analysera dem sönder och samman. Kanske kommer jag en dag våga lita på det fina som någon ser i mig, utan att bygga murar för att skydda mig från något som kanske aldrig ens fanns där.
Men för nu får det vara nog att bara försöka. Kanske är det just det försöket, den lilla rösten inuti som viskar att jag är värd de där orden, som är början på något större. Något starkare.
Och även om jag inte tror på det idag, finns det en liten glimt av hopp. Kanske imorgon, eller någon annan dag, kan jag se mig själv genom andras ögon – och för första gången känna att det faktiskt är okej att ta emot allt det där goda.
Men inte just idag. Idag är jag inte redo. Idag får orden fortfarande studsa tillbaka, landa någonstans utanför mig. Och det är okej. Jag måste inte vara stark varje dag. Jag måste inte tro på allt bra som sägs om mig idag.
Det finns tid. Tid att låta det positiva sippra in, bit för bit. Tid att låta tvivlet få sitt utrymme, men också ge utrymme för något annat – något varmare. Kanske kommer den dagen, när jag verkligen kan ta emot orden utan att kämpa emot.
Men inte just idag.