Det är en intensiv tid, där allt verkar röra sig i ett kaotiskt flöde omkring mig. Tankarna är som löv som sveps bort av vinden, och känslorna? De är som en storm inombords, ständigt föränderliga och överväldigande.
Jag försöker förstå vad jag känner. Ibland föreställer jag mig att jag bygger lådor, en för varje känsla, där jag kan placera dem, se på dem en i taget och försöka förstå dem. En låda för sorg, en för längtan, en för ilska och en för glädje, även om den känns så avlägsen ibland.
Sorgen skulle vara en tung, mörkblå låda. Den är svår att bära, men jag vet att jag måste lyfta på locket för att släppa in ljus. Ibland vill jag bara låta den vara stängd, för att undvika att konfronteras med dess tyngd.
Längtan – den skulle vara genomskinlig, kanske svävande lite ovanför marken. Svår att greppa men alltid där, som en skugga i bakgrunden. Vad är det jag längtar efter? Kanske en känsla av tillhörighet eller frid, men den rör sig ständigt utom räckhåll.
Ilskan – den skulle vara röd, brännande och stickande. Ibland blixtrar den till utan förvarning, och jag undrar varför den dyker upp just då. Är den riktad mot mig själv, mot andra, eller bara mot allt som inte blev som jag hoppades?
Och glädjen… jag minns den som en ljusgul, liten låda. Den är dammig nu, svår att hitta. Men den finns där, gömd någonstans bland de andra, och jag vet att om jag öppnar den, kommer ljuset att strömma ut. Kanske inte mycket, men tillräckligt för att påminna mig om att allt inte är mörker.
Jag längtar efter att kunna sortera dessa lådor, att få allt på sin plats. Men tills dess måste jag acceptera att de inte alltid är i ordning, att känslor ibland överlappar och krockar med varandra. Det är okej att inte ha allt under kontroll.
Men ibland… ibland räcker det inte med att försöka städa upp. Det går inte att hålla allt i sina lådor, hur mycket jag än vill. För till slut brister det.
Det börjar som ett litet tryck, som om en av lådorna är för full, som om locket är på väg att spricka. Och sedan sker det – en explosion av känslor jag inte längre kan hålla tillbaka. Sorgen vräker ut sig som en flodvåg, tårar som jag hållit inne sköljer över mig utan förvarning. Ilskan, den röda, brinnande ilskan, kastar sig ut i rummet, slår emot väggarna och studsar tillbaka mot mig med sådan kraft att det känns som om hjärtat ska explodera.
Längtan? Den flyger iväg, splittras i tusen bitar och virvlar omkring mig som glasskärvor. Den där genomskinliga, svävande lådan går inte att kontrollera längre – den kraschar mot marken, och jag står mitt i allt detta kaos, utan skydd. Jag står där, blottad, naken, och känslorna regnar över mig, rasar genom mig, vrider och vänder på mitt inre.
Och i den virvelvinden, i det kaoset där allt känns som det håller på att falla isär, är det som om något inom mig väcks. En röst, svag men ihärdig, viskar: ”Låt det ske. Låt det brista. Du har överlevt värre.” Det är som om explosionen renar, som om när allt faller isär, kan något nytt börja byggas.
Och kanske är det så – att innan jag kan få ordning på allt, innan lådorna kan komma på plats igen, måste jag låta dem explodera. Jag måste låta stormen rasa klart, för det är bara då jag verkligen kan förstå vad som finns kvar, vad som är viktigt. Det är bara då jag kan börja om – starkare, helare, och med mer ljus än förut.
Kanske, precis när jag tror att jag faller samman, är det egentligen början på att sätta ihop mig själv igen – på ett helt nytt sätt.