Trött på Tyngden Inom Mig
Jag är så trött. Inte den sortens trötthet som försvinner efter en god natts sömn, utan en trötthet som sitter djupt inne, i själen. Jag är trött på att vara arg. Trött på att vara ledsen. Det känns som att dessa känslor har tagit över mig, som om de blivit en del av min vardag, ett bakgrundsbrus som jag inte längre kan stänga av.
Varje dag är en kamp. Det är som att jag vaknar med en tyngd över bröstet, redan trött innan dagen ens har börjat. Allt känns så svårt, så mycket tyngre än det borde vara. Och ilskan… den ligger alltid där, strax under ytan, redo att slå ut över de minsta sakerna. Ett litet missförstånd, ett ord på fel sätt, och plötsligt känner jag hur hela min kropp spänns, hur irritationen exploderar inuti mig. Det är som om jag hela tiden bär på en storm, och jag är så trött på att vara fången i den.
Ledsamheten är min ständiga följeslagare. Den kryper in när jag minst anar det, ofta när jag är ensam. Jag kan sitta i ett rum fullt av människor och ändå känna mig så fruktansvärt ensam. Det är som om glädjen, den där enkla glädjen jag en gång kände, har suddats ut. Kvar finns bara en tung sorg, som jag inte vet hur jag ska bli av med.
Det värsta är att jag inte ens vet varför jag är så här. Varför jag är så arg och ledsen hela tiden. Det är inte en enda händelse som jag kan peka på och säga: ”Det var där det började.” Det är mer som om allt långsamt byggts upp över tid, lager på lager, tills jag blev någon jag inte längre känner igen. Jag vill inte vara den här personen. Jag vill inte vara den som alltid känns tung att vara runt, den som kämpar för att hitta ett leende.
Och kanske det är det som gör mest ont – att känna sig fångad i sig själv, som om jag inte längre har kontroll över mina egna känslor. Jag försöker hitta sätt att ta mig ur det. Jag försöker intala mig själv att det kommer bli bättre, att jag bara måste hålla ut. Men vissa dagar känns det som om allt jag gör är att överleva, bara ta mig igenom utan att brista helt.
Jag vill inte vara arg längre. Jag vill inte vara ledsen. Jag längtar efter att känna lätthet igen, att vakna utan den där tyngden över bröstet, utan att känna mig överväldigad av allt jag inte kan förändra. Jag vet att det finns mer i livet än detta, att det finns ljus någonstans där ute. Men just nu känns det som om jag inte vet hur jag ska nå det.
Jag är så trött.