Ännu en morgon vakna till. Gardinerna släpper in ett svagt ljus, och jag känner tyngden från täcket mot kroppen, men det är en annan tyngd som ligger över mig. Vissa dagar är den nästan osynlig, som en tunn dimma jag kan tränga igenom. Andra dagar, som idag, känns den övermäktig. En slags inre tystnad som får världen omkring mig att verka avlägsen, som om jag står bredvid mitt eget liv och ser det passera.
Jag vet inte alltid varför det är så, varför vissa dagar är tyngre än andra. Det kanske bara är slumpen, eller kanske beror det på de små, nästan osynliga påminnelserna som plötsligt tar över – en doft, en låt, en blick på en tom plats vid köksbordet. Då är det som om allt kommer tillbaka med full kraft, och jag är där igen, i det där rummet där tiden stannade. Där saknaden bor.
Kaffet ryker framför mig, en vardaglig tröst som aldrig riktigt når hela vägen in. Jag dricker det ändå, för det är vad jag alltid gör. Rutinernas trygga händer håller mig uppe när ingenting annat verkar kunna göra det. Det är i dem jag försöker finna mening, även när meningen känns som en skugga av vad den brukade vara.
Men det är inte alla dagar som är så här. Ibland vaknar jag med en lätthet, en känsla av att saker och ting ändå kan vara okej. Att jag kanske till och med kan gå vidare utan att varje steg känns som en kamp. De dagarna är som små segrar, som om livet återigen bjuder in mig att delta, att andas, att känna något annat än bara tomheten.
Men idag… idag är en av de andra dagarna. En sådan dag då varje andetag är tungt, och världen utanför fönstret känns som en plats jag inte riktigt tillhör längre. Det är inte så att jag är ledsen, inte på det sättet. Det är mer som en trötthet, en känsla av att allt är lite för mycket, även det mest triviala.
Jag vet att dessa dagar går över. Jag vet att jag kommer vakna imorgon igen, och kanske då känns världen lite lättare. Det är alltid så. Saknaden kommer och går, som vågor som slår in mot stranden. Ibland stora och överväldigande, ibland små och nästan omärkliga. Och jag, jag står där och låter dem skölja över mig, för jag vet att jag inte kan hindra dem.
Ännu en morgon vakna till. Vissa dagar är tunga och vissa är lätta. Och någonstans i mig, trots allt, finns hoppet om att de lätta dagarna kommer bli fler.