Efter en lång arbetsdag såg jag fram emot att träffa honom, min bonusson. Vi hade planerat det, och jag visste att han längtade lika mycket som jag. Men när jag kom hem, möttes jag bara av tystnaden. Ingen liten pojke som stod där med sitt glada leende. Jag väntade, hoppades. När ingen dörrklocka ringde, försökte jag ringa honom, men fick inget svar.
Tiden gick, och jag började oroa mig. Det var inte likt honom att inte höra av sig. Så när telefonen äntligen ringde, och jag såg att det var ett videosamtal från honom, kände jag lättnaden rusa genom mig. Men när jag försökte svara, hann jag inte. Han hade redan lagt på.
Jag ringde genast upp. Och där var han, på skärmen – min lilla pojke, gråtfärdig. Hans ansikte var så fyllt av känslor att det skar i hjärtat på mig.
”Vad har hänt?” frågade jag försiktigt, även om jag på något sätt redan förstod.
”Min pappa kom och hämtade mig,” sa han, knappt hörbart. Jag kunde se hur besvikelsen strålade genom varje drag i hans ansikte, och jag visste att det var mer än bara en ändrad plan.
”Vill du prata om det?” frågade jag, men han skakade på huvudet. Jag märkte hur han sneglade åt sidan, och jag förstod. Hans pappa var där. Det fanns saker han inte kunde säga.
Så vi satt där. Två tysta ansikten på varsin sida av en skärm. Inga ord behövdes, men tystnaden var tung, fylld av det outtalade.
Efter en stund sa vi hejdå, och samtalet avslutades. Jag satt kvar, stirrade på den tomma skärmen, kände avståndet mellan oss på ett sätt jag aldrig hade gjort tidigare.