Jag har visat mina brister, blottat varje spricka i min själ, inte i hopp om att bli räddad, men i tron att du skulle förstå.
Jag lät varje del av mig falla fritt, som om sanningen i min svaghet skulle ge mig styrka.
Varje fiber av min kropp har jag gett dig, bit för bit, tills jag blev till intet mer än ett ekande tomrum.
När jag släppte taget, när jag lät varje muskel slappna av, var det som om jag gav upp mig själv.
Jag trodde att om jag gav allt, om jag sänkte min gard och anpassade mig efter dina stormar, så skulle jag finna frid i dina ögon.
Men det var aldrig jag som speglades där.
Jag böjde mig som en pil i vinden, formades efter varje svängning i ditt humör, som om mitt väsen var gjord för att passa dig.
Jag vandrade på mina egna fält, men med dina steg i mina tankar, och varje gång jag föll reste jag mig, trots att marken under mig brände.
Stormen tog mig, rev av mig varje skydd, varje lager av stolthet, tills jag stod naken, oskyddad, men ändå envis nog att tro att du skulle hålla mig i dina armar.
Ändå, här står jag, lämnad ensam, som en spillra av den jag en gång var.
Allt jag gav, allt jag offrade, det var som om vinden bar det bort, utan att lämna ens ett spår i ditt hjärta.
Och nu, i tystnaden efter stormen, undrar jag:
Var det jag som miste dig, eller var det så att du aldrig riktigt fanns där från början?
Kanske var det aldrig jag som skulle fylla tomrummet i dig, för jag var aldrig den du såg.
Men här, i min ensamhet, inser jag att även om jag gav bort så mycket av mig själv, har jag fortfarande kvar det som är viktigt.
Jag har min styrka, jag har min sanning, och jag har överlevt.
Och kanske är det först nu, i denna tystnad, som jag äntligen kan höra min egen röst.