Jag står här, som så många gånger förr, med ett tungt hjärta och tom blick. Ditt ansikte stirrar tillbaka på mig, men det är inte längre en spegelbild av vad jag en gång kände. Du vill ha så mycket av mig, som om varje steg jag tar, varje ord jag säger, måste mätas, vägas och granskas.
Jag försökte, verkligen. Varje dag drog jag på mig masken, den som du ville att jag skulle bära. Den var slät, perfekt, fri från sprickor och skavanker. Men innanför den masken fanns en annan värld. En värld där jag inte längre kände mig som jag. Jag var som en marionett, dragen i trådar, varje rörelse kontrollerad, varje val dikterat av dina förväntningar. Det kvävde mig.
Men nu är jag fri. Jag bär inte längre din mask, och dina krav tynger mig inte längre. Den kalla isen som en gång omslöt mig har smält, och jag andas lättare. Jag har brutit mig loss från de osynliga trådar som styrde mig, kastat av mig bördan av dina förväntningar.
Nu är jag mig själv igen, hel och stark. Jag känner inte längre tyngden av att försöka vara den du ville. Jag är fri. Fri att gå min egen väg, fri att vara den jag är, utan att ständigt böja mig efter någon annans vilja.