Det är en sådan dag igen. Himlen är tung och grå, som om molnen inte orkar bära sig själva längre. Regndropparna faller, tunga och envisa, mot fönsterrutan och skapar ett stilla, men ihärdigt, rytmisk ljud. Jag står vid fönstret, med händerna kring en kopp varm choklad, men värmen når inte riktigt in. Inte där den behövs.
Det är en känsla av tomhet som hänger i luften, en slags saknad efter något jag inte riktigt kan sätta fingret på. Kanske är det ett minne, en person, en tid som känns förlorad. Eller så är det bara den tysta ensamheten som fyller rummen när dagen förlänger sig utan något särskilt syfte.
Jag längtar efter något, men vad det är vet jag inte. Kanske är det en närvaro, någon som sitter bredvid mig, någon vars tystnad skulle kännas trygg, inte påträngande. Någon som skulle förstå den där outtalade längtan utan att jag behöver förklara.
Det är märkligt hur grå dagar alltid lyckas få mig att känna så här. Som om regnet viskar om något som saknas, något som borde vara men som inte är det. Jag försöker fylla tomrummet med allt möjligt musik, en bok, kanske till och med en film som jag älskat förut. Men ingenting hjälper. Det är som att jag försöker fylla ett bottenlöst hål.
Så jag står kvar där vid fönstret, tittar på dropparna som sakta rinner ner och försvinner. Det är märkligt hur något så enkelt som regn kan spegla ens känslor så exakt. Den långsamma fallet, den till synes ändlösa väntan på att något annat ska hända.
Kanske är det bara det jag längtar efter. Att något annat ska hända. Att livet, på något sätt, ska erbjuda mig något oväntat, något som gör att jag känner mig hel igen.