Vaknade med en tyngd över bröstet som om natten hade burit på något jag inte visste om. Kudden var våt, inte av svett, utan av tårar jag inte mindes att jag fällt. Kanske var det en dröm som jag inte längre kunde nå, något som smög sig in i sömnen och väckte känslor jag inte var beredd på att möta.
Dagen hade knappt börjat, men ändå kändes den som om den redan var överväldigande. Stegen var tyngre än vanligt när jag reste mig upp och drog på mig min morgonrock. En tomhet, en vag känsla av förlust, hängde kvar. Men varför? Ingenting hade ju egentligen förändrats, och ändå kändes allt annorlunda.
Jag försökte samla mig, skaka av mig känslan. Men ibland är det som om hjärtat vet något som hjärnan inte kan förstå. Det finns stunder när allt man kan göra är att stå still och låta känslorna komma. Som om sorgen behövde få finnas där, utan anledning eller förklaring.
Livet går vidare, men vissa dagar vaknar vi med en påminnelse om att något fattas, även om vi inte alltid vet vad det är. Kanske är det ensamheten, kanske minnet av någon vi saknar. Kanske är det bara en av de där dagarna när hjärtat vill att vi ska känna mer än vi är redo att förstå.
Och så är det bara att andas genom det, och låta dagen fortsätta, i hopp om att morgondagen vaknar med lättare steg.