Och där gick min ex-sonen hem med ett stort leende. Jag stod kvar i dörröppningen, såg hur han försvann bort längs vägen, med sin ryggsäck slängd över ena axeln och håret vilt rufsigt som alltid. Varje vecka var det samma sak, en liten stund av lycka följt av den där tomheten när han gick hem igen. Men idag var annorlunda.
Det fanns något i hans leende som dröjde kvar hos mig. En sorts lättnad, kanske, som om han inte längre behövde bära den osynliga vikten av allas förväntningar. När vi sagt hejdå hade han inte ens tvekat, inte kastat en snabb blick över axeln som han brukade göra. Han visste att jag stod där och såg på, och ändå gick han utan att se tillbaka.
Jag undrade om det var ett gott tecken. Om det betydde att han kände sig trygg nog att lämna utan att behöva bekräftelsen av min närvaro. Eller om det var ett tecken på att han, precis som jag, långsamt lärde sig att det gick att fortsätta framåt, även om vägen inte var den vi en gång trodde den skulle vara.
För en kort stund fylldes jag av den där märkliga känslan av både saknad och tillfredsställelse. Saknaden av att se honom försvinna ut genom dörren, men tillfredsställelsen i att veta att han gjorde det med ett leende på läpparna. Och kanske, just där, i det ögonblicket, insåg jag att även om vi inte delade samma blod, hade vi byggt något som överlevde bortom allt det där.
Dörren stängdes bakom honom, och jag andades ut.