Jag la min själ i dina händer. Det var inte en lätt sak att göra, men med dig kändes det som om det var rätt. I början fanns det ett hopp, en glöd som gjorde att allt annat runt omkring förlorade sin betydelse. Men vad jag inte insåg då var att du höll min själ så löst, som om den var något tillfälligt, något som inte var värt att bevara.
Jag föll för hårt, för snabbt. Det var som att hoppa rakt ut i det okända, övertygad om att du skulle fånga mig. Men varje gång jag sträckte mig mot dig, varje gång jag hoppades att du skulle hålla kvar, gled du undan. Och jag insåg, för sent, att det inte var mig du älskade. Det var inte jag som fick din kärlek, utan den bekvämlighet du hittade när det passade dig.
Det var som om du bara älskade när det var lätt. När jag inte krävde för mycket, när mina behov inte störde din värld. När du inte behövde ge något tillbaka, då älskade du. Men när jag behövde dig, när jag längtade efter något äkta, något som verkligen betydde något — då försvann du.
Nu står jag här med livets hårda läxa framför mig, insikten om att det finns människor som dig. Människor som säger rätt saker, som vet hur man spelar spelet, men som aldrig verkligen känner. Och det är en läxa som bränner, som lämnar ett ärr, men också en styrka. För jag vet nu, att aldrig mer lägga min själ i någon annans händer utan att vara säker på att de vet hur man håller den varsamt.