Jag är inte som alla andra, och det har jag aldrig velat vara. Att hjälpa andra är något som ligger mig varmt om hjärtat, och jag gör alltid mitt bästa för att få människor omkring mig att trivas. Det ger mig glädje att öppna dörrar för andra, både bildligt och bokstavligt. Att överraska någon med en liten gest av omtanke kan göra en stor skillnad.
Empati och sympati är något jag bär med mig dagligen, och jag strävar efter att förstå hur andra mår. Men jag har också mina gränser. Jag vill inte säga något elakt till någon, men om jag blir driven till vansinne kan det hända att orden skär genom tystnaden. Det är sällan jag vill att det går så långt, men även jag är bara mänsklig.
Sarkasm och elaka skämt har ingen plats i min värld, och när jag säger nej, så är det ett nej. Det finns inget utrymme för tvekan eller kompromisser när det gäller min egen vilja. Om du tycker mindre om mig för det, då är det ditt problem, inte mitt. Jag låter inte någon ändra på mig. Självklart är jag öppen för att diskutera, och vi kan mötas halvvägs när det behövs, men jag vet vem jag är.
Jag tycker om att planera saker, att ha ordning och struktur. Spontanitet kan vara roligt ibland, men jag föredrar att ha en plan. När något inte stämmer eller känns fel, säger jag det. Jag kan inte låtsas som att allt är bra om det inte är det.
Jag tål inte lögner eller att mina känslor ignoreras. Och försök inte gissa vad jag tänker eller vad jag kommer att göra – fråga mig istället. När jag ber någon att lyssna, då är det just det jag behöver – att de lyssnar. Om jag behöver råd, kommer jag att fråga. När jag är ledsen, ser det ibland ut som att jag är arg, och jag kanske viftar med händerna, men sanningen är att jag bara är ledsen. Blir jag verkligen arg, då säger jag det.
Jag är inte som alla andra, och det är precis så jag vill vara.