Klockan slog 12:30 och arbetsdagen var äntligen över. Jag sträckte på mig och kastade en blick mot fönstret. Regnet öste ner i en stadig ström, och marken var redan täckt av vattenpölar. Himlen var grå och tung, som om den inte tänkte släppa ifrån sig något annat än regn på hela dagen. Jag drog på mig regnjackan och förberedde mig för att åka och handla.
Elskotern surrade mjukt när jag rullade fram genom gatorna. Regnet slog mot ansiktet, kallt och uppfriskande. Det var inte direkt den mysigaste turen, men det fanns något befriande i det. Vägarna låg nästan tomma, och allt kändes stillsamt. Bara jag, regnet och ljudet av skotern som bröt tystnaden.
Handla, check. Nästa punkt? Vad skulle eftermiddagen och kvällen erbjuda? Den frågan följde med mig när jag lastade kassarna på skotern och styrde hemåt igen.
Regnet fortsatte att falla när jag kom fram, men det störde mig inte längre. Det var något med den där stillheten som var rogivande, trots att jag blev blöt. Kanske skulle jag laga något varmt till middag och bara låta regnet vara kvällens sällskap. Eller så skulle jag bara njuta av tystnaden, av att inte ha några krav.
När jag kom hem och stängde dörren bakom mig, kändes det som om världen utanför kunde vänta.