Ännu en dag hade passerat, och som alltid när bonussonen kom på besök, fylldes huset av skratt och värme. Hans leende var som solsken som bröt igenom den gråa vardagen, och just den här gången hade de sett filmen Ankorna. Det var en sådan där film som bara lockade fram skratt från magen, så de satt där, hopkrupna i soffan, med varma filtar och popcornsskålen som vandrade mellan dem.
Efter filmen slog de sig ner vid datorn och försvann in i Minecrafts värld för en stund. Det var deras grej, ett sätt att bygga och skapa tillsammans, även om spelets värld var virtuell, så var det den där gemenskapen som alltid värmde hjärtat. Varje gång de byggde något nytt eller utforskade okända platser i spelet, kändes det som om bandet mellan dem växte starkare.
Men som alla besök, kom även detta till sitt slut. När bonussonen reste sig för att gå, kom den där känslan smygande igen. Ett slags vakuum som alltid uppstod när han stängde dörren bakom sig. Rummet blev lite tystare, lite tommare.
”Until next time,” tänkte du, medan du såg honom gå.