Det är som en osynlig mur reser sig mellan dig och världen så snart du uttrycker en åsikt. Orden du delar, de tankar som bara är en del av vem du är, möts plötsligt av kyla. Dömda, inte på grund av deras innebörd, utan för att någon annan snabbt formulerat en bild av dig utan att känna dig..
Du sitter där framför skärmen, skriver något som betyder något för dig, men innan du ens hinner trycka på ”skicka” vet du vad som kommer. Blickar, förutfattade meningar, ytligheten som smyger sig fram som en skugga. Det känns som om ingen egentligen bryr sig om historien bakom dina ord. Bara vad du säger just nu – inte varför du säger det.
”Varför dömer ni mig?” vill du skrika. Det är som om ingen ser hela bilden, bara ett ögonblick som de själva valt att tolka. Människor tenderar att välja den enklaste vägen, den som kräver minst förståelse. Men du, du önskar att de skulle stanna upp, fråga, och förstå. Att någon skulle vilja höra din historia.
Istället dömer de. Hårda ord, kalla ansikten som gömmer sig bakom skärmar, modet som försvinner när ansvaret kan undvikas. Det är alltid lättare att döma när man inte behöver se någon i ögonen, när skärmen är en mur som skyddar deras egna osäkerheter.
Du suckar, trycker ändå på ”skicka”. För du vet, innerst inne, att din historia är värd att höras. Den har ett djup som ingen kan förstå förrän de ställer rätt frågor. Och även om de inte gör det, så är det deras förlust. De är fega, gömda bakom skärmarna, och det är lättare att döma än att försöka förstå.
Men du vet bättre. Du vet att en människas åsikter formas av deras resa, deras upplevelser och deras sanningar. Och den sanningen, den bär du med stolthet, oavsett vad de andra tror sig veta.
Döm mig inte, tänker du. För ni vet inte hela historien.