Hur hamnade jag här?

Jag öppnar ögonen, och mörkret omsluter mig som ett tjockt täcke. Inga ljud bryter tystnaden, inget som stör. Bara tomhet, bara jag. Hur länge har jag legat här? Dagar? Veckor? Kanske längre. Känslan av att ha varit bortkopplad från världen är överväldigande, som om jag sänkt mig själv i ett hav utan botten och aldrig tagit mig upp till ytan igen.

Hur hamnade jag här? Jag ställer frågan till mig själv, men svaret verkar undflyende, som om jag inte vill veta. Kanske för att sanningen är obekväm, för smärtsam att möta.

Det fanns en tid när jag var en del av världen, när varje dag hade ett syfte, en riktning. Jag trodde jag hade kontroll, jag planerade, organiserade och försökte hålla balansen. Men bit för bit släppte jag taget om mig själv, om min röst, tills jag knappt hörde den längre. Istället lyssnade jag på andra, fyllde mina dagar med att leva efter andras behov, andras förväntningar.

Jag visste att jag borde ha sagt nej oftare, borde ha dragit gränser tydligare. Men varje gång tystnade jag, log och nickade. Jag övertygade mig själv att det var enklare så. Det blev enklare att inte göra någon besviken, inte skapa konflikter. Men i den enkelheten förlorade jag mig själv.

Och nu ligger jag här, fast i tystnaden, i mörkret. Den enda rösten som ekar är min egen, den röst som jag under så lång tid tystade.

Hur tillät jag mig komma hit? Svaret ligger där, någonstans inom mig, om jag bara vågar leta. Kanske var det för att jag inte trodde att jag förtjänade mer. Kanske för att det var lättare att ge upp delar av mig själv än att riskera att bli avvisad, att vara den som inte räcker till.

Men nu, här i mörkret, inser jag att det är precis vad jag gjort jag har avvisat mig själv.

Jag andas in djupt, känner hur lungorna fylls med en kall, stillastående luft. Mörkret kanske omsluter mig, men det finns fortfarande en gnista där inne, en glöd jag inte släckt än. Kanske är det inte för sent. Kanske finns det fortfarande en väg tillbaka till ljuset, till mig själv.

Jag vet inte hur lång den vägen är, eller om jag kommer att klara det. Men jag vet att jag inte längre kan ligga här i mörkret och tystnaden. Jag har legat här för länge.

Det är dags att resa sig.