Livet är inte för att överleva, utan för att leva
Solen bröt fram genom de tunga molnen, som om himlen själv försökte minnas hur det var att vara ljus. Där, på kanten av en äng, smekte vinden ansiktet. Det var något särskilt med just den här platsen, något som alltid fick hjärtat att slå ett slag långsammare. Men även här, där det var vackert och stilla, bar man med sig sin egen tyngd.
Att kämpa och överleva när varje dag kändes som ett slagfält var inte att leva. Det var att existera, att hålla huvudet precis ovanför vattenytan. Och visst, en tid trodde man att det var nog. Bara att överleva var ett mål i sig.
Men något inom hade börjat förändras. Små, nästan osynliga förändringar. Som när ett träd långsamt sträcker sina rötter djupare i jorden, utan att någon märker det. Insikten började gro – livet handlar inte om att stå ut, utan om att våga stå upp, även när vinden blåser som hårdast.
En dag kom beslutet. Inte längre skulle man vara en betraktare i sitt eget liv. Svårigheterna hade blivit en del av en, ja, men de skulle inte definiera en. Små steg togs – ett leende mot någon på gatan, att tillåta sig själv att känna glädje när vinden rusade genom håret. Små, små ögonblick som fick världen att verka lite ljusare.
Det handlade inte om att fly från smärtan, för den fanns kvar. Men nu sågs den med andra ögon, som en gammal vän som lärt ut något viktigt. Det handlade om att leva fullt ut, även när allt annat försökte dra en tillbaka. Varje andetag blev ett beslut att välja livet, och inte bara överlevnaden.
Ett djupt andetag togs, och ett leende sprack fram, trots allt som bar på insidan. Livet var inte lätt, det skulle det aldrig bli. Men det var ens eget, och det var värt att leva, inte bara uthärda.