Regnet slog mot fönsterrutan, ett monotont trummande som fyllde rummet med en stilla sorg. Inne i det svaga ljuset satt jag, stirrande på telefonen som låg på bordet. Displayen var svart, tyst, som en spegel som vägrade reflektera något annat än tomheten.
Det var länge sedan någon hade ringt. Länge sedan jag ens hade känt behovet av att lyfta luren. Men den fanns där, alltid nära, som en påminnelse. Ibland trodde jag att jag kunde höra den viska, svaga ord i tystnaden, men varje gång jag grep efter den, var den lika död som alltid.
Utanför var världen höljd i dimma, och varje ljud dämpades, förvrängdes till något otydligt. Grannens skratt, steg på trottoaren, bilar som rullade förbi — allt blev till skuggor av det som en gång hade varit levande. Jag visste att de fanns där, alla de människor jag en gång kände, men deras röster hade blivit till ekon långt bortom min räckvidd.
Jag hade försökt. Flera gånger. Skrivit ord, skickat meddelanden, men varje gång de lämnat mina händer, verkade de försvinna, uppslukade av en avgrund. Inga svar. Kanske var det jag som talade på ett språk de inte längre förstod. Kanske var mina rop för svaga.
Det fanns en bok på hyllan, fylld med sidor som ingen läst på åratal. Bladen var gula, kantade av tiden. Jag öppnade den ibland, bara för att känna pappret mellan mina fingrar. Varje gång samma ord. Varje gång samma känsla. Men ingen såg det. Inga ögon följde linjerna längre.
Lampan ovanför mig blinkade till, svagt, som om den också höll på att ge upp. Jag drog fingrarna genom håret, en rörelse som blivit en vana, men som inte längre gav någon tröst. Det var då jag hörde det.
Ett ljud, svagt och avlägset, men så tydligt. Ett kort signal, en vibration. Hjärtat stannade upp för ett ögonblick, sedan började det slå hårdare. Jag reste mig hastigt, sökte efter källan, men ljudet hade redan tystnat. Telefonen låg orörd på bordet. Inga meddelanden. Inga samtal. Bara tystnad.
Kanske hade jag inbillat mig det. Eller kanske var det ett svar, någonstans långt borta, som inte kunde nå fram.
Jag gick tillbaka till stolen och sjönk ner. Känslan av att något hade gått förlorat sköljde över mig igen, men den hade blivit en del av mig nu. Som regnet utanför, ständigt närvarande, en påminnelse om något jag inte längre kunde sätta ord på.
I spegeln över bordet såg jag min egen reflektion. För en sekund trodde jag att jag såg någon annan. Ett ansikte, en blick fylld av något jag en gång hade förstått. Men nu var det bara en skugga, en tyst spegelbild av någon som en gång hade funnits.
Jag reste mig igen, öppnade fönstret och kände regnet mot min hud. Luften var tung, nästan kvävande, men jag andades in den ändå, som om varje andetag skulle kunna föra mig närmare ett svar.
Men det kom inget svar. Inga ord. Bara ett svagt rop, någonstans inifrån, förlorat i bruset.
Och ingen hörde.