Det är kväll igen. Lampans mjuka sken reflekteras i spegeln framför mig, men jag ser knappt ljuset. Det är som om mina ögon söker något bortom, längre in, något djupt begravt i spegelbildens ögon.
Jag står stilla. Stirrar.
Ansiktet är bekant, men det känns främmande, som om jag betraktar en främling som bär samma drag som jag en gång gjorde. Linjerna vid ögonen har blivit tydligare, och det finns ett djup där som talar om upplevelser jag inte helt förstått. För varje dag som passerar, har de blivit fler, djupare. Och medan världen utanför fortsätter i sin bana, känns det som om något har stannat här inne, inom mig.
En spegel kan ljuga, tänker jag. Men samtidigt vet jag att det är en halvsanning. Spegeln ljuger inte om det synliga, om det som finns här och nu. Men den kan inte visa allt. Den kan inte reflektera vad som pågår bakom ytan. Där finns tankarna, rädslorna, längtan – allt som jag håller inom mig. Kanske försöker jag dölja det även för mig själv. Kanske har jag blivit en mästare på det. Men när spegeln stirrar tillbaka på mig, står jag blottad.
Det är som om bilden där, den versionen av mig, vill säga något. En tyst påminnelse om vem jag är, eller kanske vem jag varit. Men i dessa tysta ögonblick, när vi ser varandra, blir det tydligt. Jag kan inte fly från den här spegelbilden. Det finns inga flyktvägar undan mitt eget inre.
Jag sluter ögonen och låter andetagen sakta ner. Jag har varit här förut. Kanske inte just här, i detta rum, framför denna spegel, men i denna känsla – denna ständiga reflektion över vem jag är och vart jag är på väg. Det är som att varje steg jag tar framåt också drar mig bakåt, tillbaka till något jag inte helt förstått, som om skuggan av det förflutna fortfarande följer mig.
När jag öppnar ögonen igen, stirrar spegeln fortfarande tillbaka. Men något har förändrats. Kanske är det jag som ser djupare nu, ser bortom ytan, bortom linjerna och rynkorna som tiden lämnat efter sig. Jag ser en människa som gått igenom mer än vad någon spegel någonsin skulle kunna visa.
Och i det tysta rummet, med spegelbilden framför mig, inser jag en sak: jag har inte alla svar. Jag kanske aldrig kommer ha dem. Men jag är fortfarande här, fortfarande stirrandes tillbaka. Och kanske är det nog, just nu.
Spegeln ljuger inte. Den berättar bara en del av historien.
Och resten? Den ligger kvar, djupt inne, där spegeln inte kan nå.