Jag hade alltid trott att kärlek innebar att mötas halvvägs, att vi båda skulle böja oss lite för att få förhållandet att fungera. Så när hon började antyda små saker om mig, först om mina vanor och sen om mina kläder, mina vänner, ja till och med hur jag pratade, så lyssnade jag. Det var ju det vi skulle göra, eller hur? Lyssna och anpassa oss, vara öppna för förändring.
Vi hade alltid pratat om att kompromisser är nyckeln till ett bra förhållande. Att båda måste anpassa sig, ge och ta. Och jag trodde på det, på oss. När hon började nämna små saker om mig, trodde jag att det var en del av den naturliga utvecklingen. Att hon bara ville hjälpa oss att växa tillsammans.
“Du kanske borde ändra hur du klär dig,” sa hon en dag, med ett leende som nästan kändes som en order klädd i omtanke. Jag ryckte på axlarna, tänkte att det var en bagatell. Det kunde jag göra för henne, för oss. Det var inte så svårt att justera min garderob lite, välja kläder som jag visste att hon tyckte om att se mig i. Hon verkade nöjd. Men bara för ett tag.
Sedan kom kommentarerna om mina intressen. “Kanske ska du inte lägga så mycket tid på de där sakerna, det känns inte som oss,” sa hon och log igen. Det som brukade göra mig glad och ge mig energi började kännas som något jag borde dölja, som om det inte riktigt passade in i den bild hon hade av oss. Så jag släppte det. Jag ändrade på mig, lite till. Jag kompromissade, övertygad om att det var för vårt bästa.
Men snart märkte jag att det bara var jag som förändrades. Med varje litet steg jag tog bort från mig själv, förväntade hon sig mer. Hon var aldrig nöjd. Det var alltid något nytt som behövde justeras, något i mig som inte passade in i den värld hon byggde för oss. En värld som, ju mer jag försökte anpassa mig till, desto mindre kände jag mig hemma i.
Jag började känna mig vilsen, nästan som en främling i mitt eget liv. Hennes krav var inte längre förtäckta förslag, de var förväntningar. Hon verkade vilja skapa något perfekt – inte för oss, utan för henne. Jag skulle vara pusselbiten som fyllde tomrummen i hennes värld. Och varje gång jag förändrade mig, fanns det alltid fler tomrum att fylla.
Det var då jag insåg något viktigt. Det var inte jag som hade misslyckats med att anpassa mig. Det var hon som aldrig var villig att kompromissa. Hon hade aldrig tänkt att vi skulle mötas halvvägs. Det handlade aldrig om oss, det handlade om att hon ville forma mig till något som passade in i hennes vision av perfektion. Något som skulle få henne att känna sig hel, utan att ge något tillbaka.
Men jag kan inte bli den personen hon försöker forma mig till. Det kommer jag aldrig att acceptera. Min kärlek till henne är äkta, men den bygger inte på att jag ska bli någon annan. Jag vill inte leva i en värld där jag inte får vara mig själv. Så jag står här nu, starkare, och vägrar att böja mig längre. Om kärlek innebär att förlora mig själv, då är det inte kärlek. Och det är en kompromiss jag aldrig kommer att göra.