Jag minns inte hur det är att känna lycka
Det är som att glädjen har suddats ut. Känslan av lycka är en vag skugga i mitt minne, som om den tillhörde någon annan, någon jag en gång var men inte längre känner. Jag försöker minnas, verkligen försöker, men den där sprudlande känslan som brukade fylla bröstet med värme är som ett gammalt foto – bleknat och svårt att urskilja.
Jag minns inte hur det är att vakna med ett leende, den där förväntan på dagen som gör att man nästan studsar ur sängen. Hur är det ens att känna sig glad över små saker, överhuvudtaget? Som att andas in en frisk vårmorgon, eller att se solen gå upp över horisonten? Det känns så långt borta nu, som om glädjen hörde till en annan tid, en annan version av mig som förlorades på vägen.
Och kärlek… Kärlek är nästan en främling. Jag minns att jag en gång var förälskad, men hur kändes det egentligen? Jag vet att jag måste ha varit där, i den där virvlande världen av förväntningar och skratt, där allt är lättare, där varje ord och varje beröring känns som magi. Men hur var det? Hur känns det att ha någon som ser dig, verkligen ser dig, och att själv se dem som något mer än bara en annan människa?
Jag försöker dra mig till minnes den där pirrande känslan, när varje hjärtslag kändes som ett fyrverkeri av nervositet och förhoppning. Men det är som om minnet har blivit fördunklat, nästan som om det var en dröm jag en gång drömde, men vaknade ur alldeles för snabbt. Kanske är det därför det känns som om jag glömt jag har varit vaken för länge.
Ibland funderar jag på om jag ens skulle känna igen kärleken om den kom tillbaka. Skulle jag förstå den när den stod framför mig, eller skulle jag missa den för att jag har tappat kontakten med den delen av mig själv? Och lycka, den där svårfångade känslan som brukade fylla mina dagar hur skulle det vara att fånga den igen?
Jag vet att jag en gång visste hur det var att vara glad. Jag vet att jag en gång visste hur det var att vara kär. Och kanske, om jag letar tillräckligt länge, kommer jag att hitta tillbaka till de delarna av mig själv. Kanske kommer jag att minnas hur det känns att känna lycka och kärlek, och då, då ska jag hålla fast vid dem med all min kraft.