Livet har en förmåga att kasta oss in i mörka avgrunder utan varning, som om vi inte redan hade burit nog på våra axlar. Jag har gått igenom så många stormar att jag ibland undrat om jag någonsin skulle hitta min väg tillbaka till lugnet igen. Det var inte alltid så. Jag minns en tid, innan allt började rämna, då världen fortfarande kändes trygg. Men den tryggheten rycktes ifrån mig tidigt, när vi flydde från kriget.
Jag var liten då, för ung för att förstå allt som pågick omkring mig, men gammal nog att känna rädsla, förvirring och förlust. Hemma, familj, trygghet allt det där som ska vara orubbligt för ett barn, försvann på ett ögonblick. Det var min första smak av livets hårda sidor, men det skulle inte bli den sista.
Sedan kom den största förlusten, den som knäckte mig på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt – jag förlorade min son. Det finns inga ord för den smärtan, inget som kan beskriva hålet det lämnar efter sig. Sorgen blev en följeslagare som aldrig riktigt släppte taget om mig. Det fanns dagar när jag inte trodde att jag skulle orka resa mig upp, men på något sätt fortsatte jag. Livet tvingade mig framåt, oavsett om jag ville det eller inte.
Och som om det inte var nog, svek mig människor jag trodde jag kunde lita på. Den typen av svek som får en att ifrågasätta om man någonsin kan lita på någon igen. Den sortens svek som bygger upp murar runt hjärtat och tvingar en att bli försiktig med sin kärlek, sin tillit.
Men även den smärtan bleknade i jämförelse med att förlora min lillasyster i cancer. Hennes kamp, hennes styrka – det var något som både inspirerade och krossade mig. Jag ville vara stark för henne, men hur kan man vara stark när den man älskar långsamt försvinner framför en? Även då var mörkret påtagligt, men jag försökte hitta ljusglimtar i hennes mod, i hennes sätt att aldrig ge upp trots allt.
När jag trodde att jag hade känt den djupaste smärtan, kom det senaste slaget. Precis innan sommaren föll jag igen, djupare än jag någonsin gjort tidigare. Det var som att bli slukad av ett svart hål. Allt kändes hopplöst, meningslöst. Jag åt knappt, jag sov inte, och tankarna de var mina största fiender. Hjärnspökena, som de kallas, är inga små obehagliga röster, de är monster som hotar att dra en ner i avgrunden för alltid.
Men jag hade tur. En vän, en sådan vän som man kanske bara möter en gång i livet, fanns där. Hen dömde mig aldrig, lyssnade och lyfte mig när jag inte kunde bära mig själv. Jag inser nu att utan den personen hade jag kanske gett upp, för mörkret var så tätt, så outhärdligt. Men med tiden började jag förstå att även i det mest ogästvänliga mörkret finns det en strimma ljus.
Och en dag – efter många dagar av kamp kom det. Beslutet. Nu får det vara nog. Det var som om jag hade nått botten och plötsligt kunde skjuta ifrån och stiga upp till ytan igen. Jag hade varit i mörkret så länge att ljuset nästan kändes ovant, men där var det. Jag insåg att jag behövde sätta mig själv först, att mitt mående, min hälsa, skulle bli prioritet.
Det vi går igenom är vår lärdom, vår erfarenhet. Det har inte alltid varit lätt, men jag har insett att alla dessa prövningar format mig till den jag är idag. Vi kommer att fortsätta stöta på massa hinder längs vägen, men våra erfarenheter lär oss hantera dem bättre. Jag har rest mig ur mörkret, och även om jag vet att fler utmaningar väntar, är jag inte längre rädd.
Det jag vill säga är detta: livet fortsätter, oavsett hur mörkt det blir. Mörkret är som en skugga, alltid där, men det behöver inte styra ditt liv. Du har makten att resa dig upp, att säga ifrån och att sätta dig själv i centrum. Det är aldrig för sent att välja livet, att välja dig själv.
Ge inte upp. Ljuset finns där, även om du inte ser det just nu.