Får bjuda på en komisk novell ikväll.
Det började som vanligt. Jag låg i soffan, med en skål popcorn i famnen, redo att börja mitt maraton av obskyra naturdokumentärer. Precis när den första kommentatorn började prata om pingvinernas sociala strukturer, knackade det på min dörr. Eller, rättare sagt, min inre dörr.
”Hallåååå,” hördes en bekant röst. Det var Ångesten, så klart. Hon har en vana att dyka upp precis när man minst behöver det – som när man precis satt sig ner för en lugn stund.
”Jag trodde vi kom överens om att du skulle hålla dig borta i helgen,” sa jag medan jag försökte ignorera hennes närvaro.
”Du vet väl att jag inte respekterar några scheman!” Ångesten hade redan slängt sig på min mentala soffa, skramlat runt bland mina tankar som en orolig ekorre på koffein. Hon hade på sig sin vanliga outfit – en trång hoodie av oro och en keps av stress som var dragen djupt ner i pannan.
”Vad ska vi göra idag? Ska vi grubbla över allt som kan gå fel den här veckan? Eller kanske tänka på allt du borde gjort annorlunda för tio år sen? Det är verkligen upp till dig, jag är flexibel!”
Jag suckade. ”Kan vi inte bara ta det lugnt? Kanske bara… vara tysta tillsammans?”
Ångesten stirrade på mig som om jag föreslagit något absurt, som att starta en hobbyklubb för myggor. ”Lugnt? Tyst? Det är ju tråkigt! Och jag är ju här för att… vad heter det nu… störa. Vi kan inte bara slöa omkring.”
Hon började rota runt i mitt minne, letade upp gamla pinsamheter som jag förträngt och slängde ut dem på vardagsrumsgolvet.
”Minns du den gången du sa fel namn till din chef? Eller när du halkade framför hela klassen i högstadiet? Goda tider, va?”
”Jo, jättehärligt,” muttrade jag, nu med handen för pannan. ”Men vet du vad, Ångest? Jag har ett litet trick på lager.”
”Oh, du ska väl inte börja med den där andningsövningen igen? Den är så överskattad.” Hon slog sig ner bredvid mig, med armarna i kors och en överlägsen min.
”Nähä,” svarade jag. ”Jag tänkte göra något mycket värre.”
”Vadå?” Nu lät hon nästan orolig.
Jag log brett. ”Jag tänker ignorera dig.”
Det var som att jag tryckt på en pausknapp i hennes system. Ångesten stirrade på mig med vidöppna ögon. ”Va? Du kan inte ignorera mig! Jag är ÅNGEST! Jag är överallt!”
”Just det,” sa jag och lutade mig tillbaka. ”Men just nu ska jag titta på pingviner. Och du kan hålla dig tyst där borta.”
Ångesten satt där, förvånad, i några minuter. Hon försökte få min uppmärksamhet med små knuffar, sedan större knuffar. Men jag bara andades och fokuserade på pingvinerna.
Till slut suckade hon tungt. ”Okej då. Men jag kommer tillbaka, du vet det, va?”
”Jo, jo,” sa jag och vinkade avfärdande. ”Vi får väl ta det då.”
Och för ett ögonblick – bara ett litet – var det faktiskt tyst. Det var bara jag och pingvinerna.
För den här gången.