Solen hade precis börjat gå ner bakom hustaken, och himlen brann i nyanser av orange och rosa. Jag satt på kaféet vid hörnet, med en kopp kaffe framför mig, medan min vän Lisa pratade. Eller rättare sagt, medan hon pratade om sig själv.
“… och sen sa jag till honom att jag förtjänar bättre. Alltså, jag vet ju att jag är en fantastisk flickvän, men män uppskattar aldrig något! Jag menar, jag gör allt för honom, men vad får jag tillbaka? Ingenting!”
Jag nickade och hummade till svar, men mina tankar var någon annanstans. Hur många gånger hade jag suttit här och lyssnat? Hur många gånger hade jag gett råd, stöttat, funnits där? Och hur många gånger hade hon frågat hur jag mådde?
Aldrig.
Det var som om jag var en biroll i hennes film. En statisk karaktär som fanns där för att nicka på rätt ställen, skratta när det behövdes och hålla ihop hennes värld när den hotade att rasa. Och ändå… ändå brydde jag mig. Eller gjorde jag?
Jag hade börjat undra om jag ens existerade i hennes ögon utanför min funktion att lyssna. Om jag slutade bry mig, skulle hon ens märka det? Om jag en dag sa: “Jag mår inte bra”, skulle hon stanna upp? Eller skulle hon bara hitta ett sätt att vrida det tillbaka till sig själv?
“Hallå? Lyssnar du ens?”
Jag rycktes ur mina tankar. “Ja, förlåt. Vad sa du?”
Hon suckade. “Alltså, ibland känns det som att du inte bryr dig, vet du det?”
Jag stirrade på henne. En skrattretande känsla växte i mig. Ironin. Jag som hade offrat timmar, dagar, år på att lyssna, stötta, finnas där. Och nu var det jag som inte brydde mig?
Något inom mig gav upp i den stunden.
“Du har rätt,” sa jag och reste mig upp.
Hon såg förvånad ut. “Va? Vart ska du?”
Jag log, ett ärligt leende för första gången på länge. “Någonstans där någon frågar hur jag mår.”
Och med det gick jag, lämnade min halvdruckna kopp och en vänskap som bara gått åt ett håll.
Jag hade varit tillräcklig hela tiden. Bara för fel person.