Att slösa tid på människor som inte uppskattar dig är som att ge bort din dyrbara energi till de som aldrig kommer förvalta dess värde. Ju längre du håller på, desto mer förlorar du av dig själv. Till slut står du där, ensam med ånger och tomhet.
Jag vet det, för jag har varit där.
Jag har suttit i ändlösa samtal där mina ord inte spelade någon roll, där jag gav allt men fick tystnad tillbaka. Jag har kämpat för människor som aldrig skulle lyfta ett finger för mig. Jag har ursäktat dem, försvarat dem, intalat mig själv att om jag bara försökte lite till, skulle de kanske se mig på riktigt.
Men det hände aldrig.
Och varje gång jag lämnade ännu en sådan kväll, ännu ett sådant möte, kände jag mig lite mindre som mig själv. Som om jag långsamt höll på att suddas ut.
Det är en märklig sak, hur ensamheten inte alltid handlar om att vara utan människor. Ibland är det precis tvärtom – den största ensamheten finns bland de som inte ser ditt värde.
Det tog tid för mig att förstå det.
Att inse att varje gång jag gav av min tid och energi till någon som inte uppskattade det, var det som att hälla vatten i en bottenlös brunn. Ingenting kom tillbaka. Inget växte där. Det var bara en evig förlust, en tyst erosion av det jag var.
Men när den insikten slog mig, kom något annat också – frihet.
Friheten att gå. Friheten att välja mig själv. Att sluta försöka vinna en uppskattning som aldrig skulle komma. Och det var då, i tomrummet som blev kvar när jag slutade ge utan att få, som jag äntligen hittade mig själv igen.
För det var aldrig jag som saknade värde. Jag gav bara till fel människor.