Jag scrollar genom flödet, samma sak varje dag. Leende ansikten, perfekta kroppar, exotiska resmål. Folk jag knappt känner delar sina lyckligaste stunder, som om deras liv vore en enda lång dröm. Men jag vet bättre. Jag vet att det är en lögn.
Bakom varje leende finns en sorg, en osäkerhet, en rädsla att inte vara tillräcklig. De visar bara det som glänser, det som får dem att verka bättre än vad de egentligen är. Jag ser genom fasaden, för jag har själv varit där. Jag har lagt upp bilder där jag ser lycklig ut, men bakom skärmen satt jag ensam, kvävd av känslan av otillräcklighet.
Sociala medier har blivit en tävling. En tävling där alla kämpar om uppmärksamhet, om bekräftelse. Men vad är priset? Människor mår sämre än någonsin, stressade över att deras liv inte ser ut som de liv som visas upp på skärmen.
Det är ironiskt, egentligen. De som skapar den falska lyckan är ofta de som är som mest trasiga. De bygger en illusion, en perfekt version av sig själva som aldrig existerat. Och vi andra? Vi sväljer lögnen, vi jämför våra liv med en fabricerad verklighet och känner oss värdelösa.
Jag släcker skärmen och andas ut. Jag vill inte vara en del av det längre. Jag vill inte jaga en bild av lycka som aldrig varit sann. Jag vill hitta den äkta glädjen, den som inte behöver likes eller filter för att existera. Och kanske, bara kanske, kan vi en dag sluta lura varandra – och oss själva.