Vi har alla hört det någon gång. Den där meningen som uttalas med en bestämd röst och ett självsäkert tonfall:
“Du får respektera mig som jag är!”
Javisst, självklart! Vi ska respektera varandra, acceptera våra olikheter och låta alla få vara sig själva. Men här kommer den lilla detaljen – ibland betyder “respektera mig som jag är” egentligen “acceptera att jag aldrig kommer att förändras, oavsett hur mycket jag sårar eller påverkar andra negativt.”
Det är ungefär som att någon bestämmer sig för att gå runt med en regnmolnig attityd och kyla ner hela rummet med sin pessimism, för att sedan förvänta sig att vi alla glatt ska stå där med våra paraplyer och låtsas att vi njuter av stormen.
Och visst, vi kan stå där en stund, le lite stelt och nicka förstående. Men efter ett tag börjar det kännas… ja, rätt utmattande. Det är som att försöka krama en isbit och hoppas att den ska bli varm av kärlek.
Problemet med den här inställningen är att den bygger på idén att personlig utveckling är något onödigt, nästan farligt. Att det är en förolämpning att föreslå att någon kan förbättra sitt sätt att vara. Men tänk om vi alla resonerade så?
• “Jag kommer alltid att vara sur och bitter, det är bara så jag är!”
• “Jag är född lat och otrevlig, det får du respektera!”
• “Jag har alltid haft för vana att avbryta folk mitt i meningar, det får du bara acceptera!”
Tänk vilken fantastisk (och outhärdlig) värld vi skulle leva i.
Men här är min lilla reflektion: det handlar inte om att förändras för någon annans skull. Det handlar om att vara en person som faktiskt tillför något gott till sin omgivning. Att sprida positiv energi istället för att dränera andra. Att inse att förändring inte alltid är en fiende – ibland är den vår största vän.
För visst vill vi väl alla ha människor omkring oss som får oss att känna oss lättare, gladare, mer inspirerade? Inte sådana som lämnar oss med känslan av att vi just har blivit överkörda av en känslomässig ångvält.
Så nästa gång någon säger “respektera mig som jag är”, kanske vi kan svara:
“Absolut! Men om du kan respektera mig som jag är, kanske du också kan försöka vara en version av dig själv som gör livet lite trevligare för oss alla?”
Det är ju ändå inte en helt orimlig förväntan, eller hur?