Många saker dog det här året.
Mitt självförtroende försvann först, som en viskning i vinden, utbytt mot en osäkerhet som smög sig på likt skuggor i gryningen. Jag såg mig själv i spegeln och kände inte längre igen blicken som mötte min. Där fanns ingen glöd, ingen styrka – bara en människa som försökte överleva en dag i taget.
Min självkänsla följde kort därefter. Den bröts ner i små bitar, som glas krossat mot asfalt. Ord som tidigare rullat av mig, sögs nu in i huden som törnen. Jag var inte tillräcklig, inte stark nog, inte bra nog. Jag visste det, och världen bekräftade det om och om igen.
Min syn på människor förändrades också. Jag brukade tro på godhet, att människor i grunden ville väl. Men detta år visade mig en annan verklighet. Löften bröts, vänskaper försvann, och kvar stod jag med en bitter eftersmak av svek. Jag insåg att människor kan vara som speglar – de visar dig vad du vill se, tills du ser för djupt och upptäcker sprickorna.
Det bästa hos mig dog också. Glädjen. Hoppet. Tron på framtiden. Jag försökte hålla fast vid det, men det gled genom mina fingrar som sand. Kanske var det verkligheten som kvävde det, kanske var det jag som gav upp.
Men när något dör, föds också något nytt. Och i askan av den jag en gång var, började något annat ta form. Något råare, mer avskalat. Kanske var det en version av mig som inte längre bar på illusioner, men som ändå kunde resa sig. Inte starkare, men annorlunda.
Det här var året jag dog.
Men kanske också året jag lärde mig att överleva.