Jag står framför spegeln och ser på mitt ansikte. Inga blåmärken, inga rivsår. Bara samma ansikte som alltid, samma ögon, samma mun. Men ändå är jag trasig. Ändå gör det ont.
Folk ser mig varje dag. De hälsar, ler artigt, frågar hur jag mår. Jag svarar alltid detsamma.
– Jag mår bra.
För vad skulle jag annars säga? Att det brinner inuti? Att jag kämpar för att hålla ihop sprickorna? Att jag varje kväll lägger mig i sängen och stirrar upp i taket och undrar om någon någonsin kommer att förstå?
Jag försökte en gång. Försökte säga att jag inte mådde bra.
– Alla har dåliga dagar, fick jag höra.
Jag nickade och log, som om det var en dålig dag. Bara en dag.
Men det här är inte en dag. Det är en evighet. Ett sår som aldrig slutar blöda, fast det är osynligt.
Jag vill skrika ibland. Ruska om folk och fråga: Ser du mig? Ser du verkligen mig?
Men jag vet svaret. De ser det de vill se. Och jag låter dem. För det är enklast så.
Så jag går vidare. Tar ett andetag till. Ler en gång till. Och hoppas, någonstans djupt inom mig, att någon en dag ser igenom fasaden och förstår.