Jag har vandrat mellan lycka och förtvivlan, som om livet själv var en gunga i höstens vind. Ena stunden svävade jag högt, dränkt i solens värme, och i nästa föll jag fritt, utan att veta var marken fanns.
Jag släppte taget, inte för att jag ville, utan för att krafterna tog slut. Och där, i fallet, såg jag världen ur en annan vinkel – en där skuggorna var längre, tystnaden djupare, och allt som en gång varit självklart plötsligt blev en fråga utan svar.
Men kaninhål har sina gränser. Jag föll, men inte hela vägen. Någonstans där i djupet fann jag en kant att greppa tag i, en spricka i mörkret där ljuset sipprade in. Med darrande händer började jag klättra, sakta men envist, ett andetag i taget.
Nu står jag här, varken på toppen eller i avgrunden, men någonstans däremellan – där vinden fortfarande kan bära och där marken känns trygg nog att stå på. Och kanske är det just här jag hör hemma, i rörelsen, i balansen mellan fall och flykt.
Hur har du haft det?