Du tror att ingen ser. Att ingen kan nå dig. Du har byggt en fasad av hårda ord och oberörda blickar, en mur av skratt som inte når dina ögon.
Men jag ser.
Jag ser hur din axlar sjunker en millimeter när du tror att ingen tittar. Jag ser hur du stryker dig över armen, nästan omedvetet, som om du försöker hålla dig själv samman. Jag ser hur du pratar högt om hur lite du bryr dig, men din röst spricker i slutet av meningen.
Du tror att din fasad är ogenomtränglig, att ditt ego ska hålla dig uppe. Att om du bara tänker på dig själv, om du bara blundar tillräckligt hårt, så kommer det du flyr ifrån att försvinna.
Men ensamheten försvinner inte.
Jag ser det i hur du undviker speglar, hur du slänger ut ord som hugger innan någon hinner se vad som finns bakom dem. Jag ser det i hur du alltid är den första att lämna, innan någon hinner förstå att du egentligen vill stanna.
Du tror att ingen ser.
Men jag ser. Och jag vet att du egentligen bara vill att någon ska knacka på din mur och säga:
“Jag ser dig. Och jag går ingenstans.”
Men du är bara en simpel idiot.
Du tror att du lurar oss alla. Att din självsäkerhet är äkta, att din arrogans är ett bevis på styrka. Men jag ser. Jag ser hur du famlar i mörkret bakom din mur, hur du klamrar dig fast vid en bild av dig själv som du tror skyddar dig.
Och vet du vad? Det är tragiskt.
För du kunde ha varit någon. Någon som vågade känna, någon som vågade vara sårbar. Men istället valde du att gömma dig bakom ett skal av likgiltighet och hårda ord. Du valde att låtsas att du är oberörd, att du är starkare än oss andra bara för att du inte visar vad som finns inuti.
Men vi vet.
Vi ser hur ditt leende är för brett, hur dina skämt är för skarpa, hur dina ögon letar efter en utväg så fort någon kommer för nära. Vi ser att du skrattar högst när du egentligen vill skrika.
Men du är för feg.
För feg för att erkänna att du inte är bättre än oss. För feg för att släppa taget om ditt ego och låta någon se dig på riktigt. Så du fortsätter. Du trycker ner, hånar, vänder ryggen till. Och du tror att det gör dig stark.
Men i slutändan är du bara ensam.
Och ensamheten bryr sig inte om hur hårt du byggt din fasad. Den kryper in ändå, i sprickorna du vägrar att erkänna finns. Och den kommer att äta upp dig inifrån.
Tills det bara finns en simpel idiot kvar.