Jag sitter stilla. Inte för att jag vill, utan för att jag inte vet vart jag ska gå. Tankarna rusar men kroppen vägrar följa. Det är som om tiden går vidare, men jag blev kvar någonstans. Någonstans där det aldrig riktigt kändes rätt.
Jag tänker på det där som hände. Eller kanske snarare, det där som inte borde ha hänt. Det som etsade sig fast, byggde bo i bröstkorgen, gjorde andningen trög och nätterna tunga. Det som lämnar märken utan att synas. Det som borde ha varit ogjort, ogjort, ogjort.
Men där och då fanns inga varningsskyltar, inga sirener. Bara tystnad. Ett avgrundsdjupt ingenting som sög in mig innan jag hann förstå.
Och nu sitter jag här. Undrar varför vissa saker får finnas alls. Vissa handlingar. Vissa människor. Vissa minnen.
Allt det där som aldrig borde fått en plats i verkligheten.
Det finns sådant som inte borde existera.
Men det gör det ändå.
Och jag?
Jag finns kvar.
Kanske är det också en slags styrka.
Eller bara ännu ett mysterium.