Vissa dagar känner jag mig som Gru från Dumma mej. Ja, du vet – den där skalliga snubben med spetsig näsa och ett humör som en bränd pannkaka. Man vill bara gå omkring och vara lite småsur, fräsa åt folk i kön på Ica och muttra över att bussen är sen igen. Det är som att hela världen bara ropar: “Kom igen nu, visa din inre skurk!” Och det gör jag – med bravur. Jag blir arg och elak på samma gång. En riktig ilsken grizzlybjörn.
Men så plötsligt… stick! Någon säger något snällt. Någon tittar på mig med ett leende eller ställer den där oväntade frågan: “Hur mår du egentligen?” Det är som om någon stuckit en nål rakt in i björnens päls, och poff! – där ligger en spinnande kattunge istället. Snäll, varm, nästan löjligt tillmötesgående. Björnen har gått i ide igen.
Egentligen, om jag ska vara ärlig, så vill jag helst låta björnen sova. Låt den snarka i fred, djupt nere i mitt inre där den kan tugga på sina blåbärsdrömmar och bara… vara. Men det är svårt när folk beter sig som idioter. Alltså, på riktigt – om du kastar sten i en glashytt med en björn i, vad tror du händer? Du får skylla dig själv om du väcker besten.
Jag tror att många inte riktigt fattar grejen med mig. De ser bara björnen när han morrar, inte kattungen som spinner när det är rätt stämt. De hör bara tonen, inte känslan bakom. Men jag har blivit känslig med ord. Det där du sa i förbifarten? Jag låg vaken halva natten. Det där lilla skrattet när jag berättade något viktigt? Det fastnade som en tagg.
Så nästa gång du möter mig – välj dina ord försiktigt. Jag är kanske inte alltid solig, men jag är äkta. Bakom Gru, bakom björnen, bakom taggarna – finns jag. Och ibland vill jag bara bli förstådd. Precis som jag är.
Och vet du vad? Det kanske räcker.