Jag vaknade i gryningen, långt innan klockan ens funderat på att ringa. Det var som att något satt på mitt bröst, som en skugga som lagt sig ovanpå mig utan att jag bett om den. En bekant tyngd. Inte en saknad vän, inte en älskad släkting. Nej, det var den där andra.
Ångesten.
Min första tanke var enkel men desperat:
Nej, nej, inte du igen.
Jag blundade hårt, som om det skulle räcka för att trycka undan allt. Snälla, försvinn, viskade jag i mörkret. Men det hjälpte inte. Den var redan där. Den gamla, trötta, ofrivilliga följeslagaren.
Tankarna snurrade, som ett dåligt karusellåk jag aldrig bett om. Hela världen gungade. Min kropp låg fastklistrad i sängen, som om någon tejpat fast mig medan jag sov. Jag kunde knappt röra mig. Armarna tunga som bly, benen som bortdomnade.
Jag försökte andas. Långsamt, medvetet. In. Ut. In. Ut. Som att lura kroppen att allt var okej. Som att lura hjärnan att inte rusa iväg med mig. Paniken fick inte vinna. Den fick inte.
Till slut kom jag loss. Men inte utan pris. En skarp smärta i magen påminde mig om att ångest inte bara är en känsla – det är fysisk. Det är på riktigt.
Jag ville bara skrika. Skrika ut det som satt fast i bröstet, i halsen, i tystnaden. Skrika så någon kanske skulle höra – även om det bara var jag själv.
Jag orkar inte mer.
Men jag sa det inte högt. Jag vet inte varför. Kanske för att jag visste att jag ändå skulle fortsätta. En dag till. En morgon till. Ett andetag i taget.
Men just då, i den där stilla stunden innan världen vaknade – då var det bara jag.
Jag och min gamla ovälkomna vän.
Och en önskan om att få sova igen.
Utan att behöva kämpa.
Men nej.
Nu ska jag försöka överleva dagen.
Trots smärtan som gnager i magen. Trots obehaget som vägrar släppa taget om mitt bröst. Trots tröttheten som borrar sig in i varje cell av mig.
Jag reser mig upp, vingligt, men jag reser mig. Sätter fötterna i golvet, kallt men verkligt.
Och jag tänker – kanske är det här nog för idag.
Att bara överleva.
Och ibland… är det faktiskt tillräckligt.
Eller inte.