Det är konstigt, egentligen. Hur man kan stå där, naken i själen, med hjärtat i handen och tänka: “Men jag trodde vi var vänner.” Och hur tystnaden svarar tillbaka med ett hånflin.
För det märks. Det märks vilka som hör av sig när du inte skrattar högst på festen. Det märks vilka som stannar när ljuset slocknar och allting blir vardag, skitigt och obekvämt. När man inte längre är den där roliga, starka, alltid-glada-versionen som folk gillar att klistra upp som prydnad på sina jävla sociala medier. Då märks det.
Och vet ni vad? Nu får det vara nog.
Jag är trött på att ge när ni bara tar. Trött på att lyssna på era problem när ni inte ens märker att jag håller på att drunkna i mina egna. Trött på att vara till lags, vara tillgänglig, vara den där jävla “trygga punkten” medan ni kommer och går som om jag vore ett jävla väntrum. Men ni vet vad? Väntrummet har stängt. Sätt er någon annanstans.
Så ja, det märks vilka vänner man har. Och nu kan ni dra åt helvete.
Inte för att jag hatar er. Nej. Jag är bara klar. Klar med era ursäkter, era bortförklaringar och den där lilla tonen av “det var ju inte meningen”. För vet ni vad? Det var meningen. Alltihop. För om man bryr sig, då visar man det. Punkt.
Så fuck you. Men tack. Tack för att ni visade ert rätta jag. Nu vet jag vilka jag ska sluta sakna.