De brukade säga att jag var för mycket. För känslig. För tyst. För arg. För annorlunda. För svår att förstå.
Men det var aldrig någon som såg vad som dolde sig bakom mina ögon ögon som sett för mycket. Bakom mina händer, som bar mer än de borde i tystnad.
Jag har alltid stått mitt emellan. Mellan två världar. Mellan språk som krockar i mitt huvud. Mellan kulturer som drar i mig från varsitt håll. Jag har aldrig varit tillräckligt för den ena, aldrig helt för den andra. Alltid mittemellan. Och oftast missförstådd.
När mitt liv föll isär… när allt jag lutade mig mot rasade, började något oväntat hända. Det blev tyst. För första gången på riktigt länge.
Och i tystnaden började jag höra något nytt – min egen röst.
Till en början sa den nästan ingenting. Bara ett försiktigt -du får vara ledsen.
Ett viskande -du räcker.
Men det var mer än jag någonsin fått höra från andra.
Så jag började lyssna. På riktigt. Jag började förstå mig själv. Bit för bit föll saker på plats. Känslor jag tryckt undan. Tankar jag aldrig vågat tänka klart. Jag började se livet – och mig själv med nya ögon.
Och det förändrade mig.
Folk märker det. Vissa tycker jag har blivit kall. Dryg. Elak till och med. Men sanningen är att jag bara har slutat vara till lags hela tiden. Jag orkar inte längre be om ursäkt för att jag har gränser. För att jag säger ifrån. För att jag skyddar det lilla som finns kvar av mig själv.
Jag menar inte illa verkligen inte. Men efter all smärta jag gått igenom ser jag världen annorlunda nu. Jag är inte samma person längre. Och när någon kliver över den där lilla gränsen jag har… då säger jag stopp.
Det är inte för att såra.
Det är för att överleva.
Jag tar en dag i taget. Och det räcker så. För första gången på länge känns det som att jag kanske är på väg någonstans inte bort från något, utan hem till mig själv.