Jag vet inte exakt när det hände. När tystnaden slutade vara lugn och blev ett monster. En sån där som smyger sig på, inte med skrämmande ljud – utan med frånvaron av dem. Du vet vad jag menar, eller hur?
Det började med att allt bara… tystnade. Ingen sa något längre. Ingen knackade på dörren. Ingen ringde. Jag slutade själv också. Slutade svara, slutade fråga. Det blev enklare så. Eller… jag intalade mig att det var enklare. Men du såg nog vad som hände.
Tystnaden lade sig över mitt hem som en tung filt. Den var inte varm, inte trygg – bara kvävande. Jag hörde inte längre dina skratt i köket. Inte radion som stod på i bakgrunden. Inte stegen i hallen. Bara mitt eget andetag, mitt hjärta som dunkade lite för högt ibland.
Och ändå – i den där olidliga tystnaden – blev det plötsligt så högljutt. Som om tusen röster pratade samtidigt, fast ingen sa nåt. Förstår du hur konstigt det känns? Det är som att vara i ett rum fyllt av människor som skrattar, diskuterar, sjunger men allt är bara i mitt huvud. Det ekar, men inget ljud når ut.
Jag går till fönstret ibland. Tittar ut. Söker något tecken på att världen fortfarande rör sig. Att någon fortfarande pratar med någon. Jag ser bilar passera, ser grannens barn cykla, ser någon gå förbi med sin hund – men det är som att allting sker bakom ett tjockt glas. Inget når mig längre.
Jag blev sällskapssjuk. Det är ett konstigt ord, tycker jag. Som om det är en sjukdom att sakna någons närvaro. Men det är precis vad det är – en feber av saknad. Jag saknar dig. Saknar rösten du hade när du var trött. Saknar att du fyllde rummet med din närvaro, även när du inte sa något. Saknar att vi kunde sitta tysta tillsammans, och att tystnaden då kändes mjuk, som en filt vi delade.
Nu är det bara min. Och den bränner.
Du minns väl hur vi brukade sitta i soffan, du med en bok, jag med tankarna på halvfart? Och så skrattade du plötsligt åt något du läste, och jag skrattade åt att du skrattade. Det var inget märkvärdigt, men nu känns det som ett mirakel.
Jag pratar med dig ibland. Viskar ut i rummet, som om du ska svara. Ibland tycker jag att jag hör ditt svar men det är nog bara ekot av min längtan.
Tystnaden är inte bara frånvaron av ljud. Det är frånvaron av dig.
Och jag vet att det kanske aldrig blir som förut igen. Men om du skulle kliva in genom dörren just nu, om du bara sa ett enda ord då skulle hela världen börja låta igen.
Så tills dess… sitter jag här. I det öronbedövande bruset av tystnad.
Och väntar på ditt skratt.