Jag vet inte exakt när jag tappade bort mig själv.
Kanske var det när jag log trots att jag ville skrika.
Kanske när jag bad om ursäkt för något jag inte ens hade gjort – igen.
Kanske när jag tyst lät någon annan skriva manuset för mitt liv, medan jag bara spelade en roll.
Men jag minns exakt när jag hittade mig själv igen.
Det var inte ett dramatiskt ögonblick. Ingen slog näven i bordet. Ingen musik stegrades i bakgrunden. Det var bara jag.
Jag satt där, trött på att hålla andan i ett rum där ingen ens märkte att jag kvävdes.
Och plötsligt hörde jag min röst. Inte högt, men tydligt. Inifrån.
“Jag är inte den ni kan trampa på.”
Jag kände hur något inom mig rörde sig. För första gången på länge. En glöd. En trotsig låga.
“Jag är inte den som ni kan köra med.”
Varje gång jag backat, vikt mig, försökt passa in i era små lådor – jag trodde det var nödvändigt.
Men jag förlorade mig själv bit för bit.
Aldrig mer.
Jag är jag. Och ingen – ingen – kan stoppa mig.
Ni säger att jag borde vara tacksam. Att jag borde vara tystare, snällare, mer som ni.
Men jag tänker inte anpassa mig efter er fantasivärld.
En värld där jag ska le när ni sårar mig, be om förlåtelse för era misstag, och bevisa mitt värde om och om igen.
Nej.
Jag tänker inte be om ursäkt längre för saker jag inte har gjort.
Jag behöver inte er bekräftelse. Jag behöver inte dig och dina åsikter.
Min vilja. Min styrka.
De räcker.
Jag reser mig nu. Inte för att ni ger mig tillåtelse.
Utan för att jag äntligen ger den till mig själv.
Ni försökte tysta mig.
Men jag hittade min röst.
Och vet du vad?
Jag tror på mig själv.