En kort Novell
Jag minns exakt hur hennes hand kändes i min.
Den där första gången.
Den där sista gången.
Det var en söndag eftermiddag.
En sådan där grå, trött söndag när regnet inte riktigt bestämmer sig för att falla eller hålla sig borta. Himlen hängde lågt över staden, som om den också kände på sig att något höll på att ta slut.
Hon stod i hallen med sin slitna väska, den hon fått av sin mormor. En liten fläck kaffe i hörnet, ett halvtrasigt blixtlås – men hon höll den som om den bar på hela hennes historia. Kanske gjorde den det.
“Du vet att jag älskar dig,” sa hon. Rösten darrade, som en viskning i draget från fönstret. “Det har aldrig handlat om det.”
Jag nickade. Jag vet inte varför jag inte sa något tillbaka. Kanske för att orden fastnade i bröstet. Kanske för att jag visste att det inte skulle förändra någonting längre.
Det gör ont att inse att kärlek inte räcker.
Det gör ondare att förstå att man inte var nog.
När dörren slog igen efter henne var det som om hela söndagen tystnade. Inte på det där fridfulla sättet, utan på det där tomma sättet som bara verklig förlust kan skapa. Kvar blev jag, ensam med skuggorna av det som varit.
Jag gick runt i lägenheten som en främling. Hennes doft fanns kvar i kudden. Hennes tandborste låg kvar i muggen i badrummet. Jag rörde inget. Det var som att jag inte vågade störa det sista av henne.
Kaffebryggaren stod fortfarande på. Jag hällde upp en kopp, men kunde inte dricka. Satte mig i soffan med koppen i händerna, lät värmen sippra in i huden men aldrig riktigt nå hjärtat.
Folk säger att tiden läker allt.
Det är en lögn. Tiden lär dig bara att leva runt ett hål.
Jag såg henne flera månader senare. Hon kom gående genom stadsparken, där löven började släppa taget om grenarna. Hon log. Det där leendet jag brukade leva för. Och bredvid henne gick någon annan.
Hans hand i hennes.
Jag önskar jag kunde säga att jag log tillbaka.
Men jag frös till is.
För det vi håller närmast hjärtat är det som lämnar de djupaste såren.
Och ibland är det just såren som påminner oss om att vi en gång älskade. På riktigt. Med hela oss.
Och att vi fortfarande lever.
Trots allt.
Det vi håller närmast hjärtat är det som lämnar de djupaste såren.