Jag har alltid känt för mycket, fått höra att jag ska sluta vara så känslig. Att jag överanalyserar, letar problem där det inte finns några, målar fan på väggen innan någon ens hämtat penseln. “Du måste sluta känna så mycket”, sa du en gång, som om det vore en volymknapp jag själv kunde skruva ner. Som om det var min känsla det var fel på – inte det som orsakade den.
Det började med något litet. Små förändringar i ditt tonläge. Små avbrott i rutinerna. En blick som flackade, en axel som ryckte till när jag la min hand där. En tystnad som inte brukade vara där. Och du sa att jag inbillade mig.
“Du är så dramatisk”, sa du och flinade. “Alltid en storm i ett vattenglas.”
Men det var inte stormen jag var rädd för – det var lugnet innan.
Jag låg vaken om nätterna och vred på orden du sagt. Tuggade dem som sega bitar kött jag inte kunde svälja. Analyserade sms som om de var kodade, som om mellanrummen bar på sanningen. Och när jag till slut sa det rakt ut – “Jag tror inte att du är ärlig med mig” – log du bara. Det där leendet som inte når ögonen.
“Du hittar på. Du är paranoid. Vad har hänt med dig?”
Och jag? Jag bad om ursäkt. För att jag kände. För att min mage skrek men min mun tystnade. Jag svek mig själv för att inte bli den besvärliga, den misstänksamma, den för känsliga. Jag svek mig själv för att bli älskad.
Men tiden är en dålig lögnare. Och sanningen har en förmåga att sippra ut i de minsta sprickor. Det började läcka ur dig. Ett “vi” som blev “jag”, ett namn du råkade nämna, ett alibi som inte riktigt höll. Jag såg det i dina ögon innan du sa det. Egentligen behövde jag aldrig ett erkännande – jag visste redan. Magen visste.
Och när allt till slut låg där, naket och oförsvarbart, då skrattade du nästan. Inte för att det var roligt, utan för att du inte visste vad du annars skulle göra. “Du hade rätt”, sa du. “Men du behövde inte vara så dramatisk om det.”
Som om min smärta var överdriven. Som om du kunde ta sanningen och fortfarande ge mig skulden för sättet den kom fram på.
Det slog mig då – människor hatar att erkänna att de haft fel. Inte för att de inte vet, utan för att deras självbild inte tål det. Stolthet är en märklig sjukdom. Den får människor att hellre förlora dig än säga “förlåt, jag gjorde fel”. Och jag såg det i dig, hur det brände bakom ögonen, men aldrig nådde läpparna. Du kunde inte ge mig det. Du kunde inte ge mig rätt.
Och ändå, mitt i det där – känslan av att äntligen ha bekräftats – fanns ingen seger. Ingen triumf. Bara en stilla sorg. För att jag litat, tvivlat, känt, förnekat – allt i samma andetag. För att jag visste, men tvingades leva som om jag inte visste. För att världen säger åt oss att vara sansade, rimliga, men förväxlar det med att vara tysta och snälla.
Jag grät inte den kvällen. Jag satt bara där. Lugn. Klar. Tom. Och för första gången på länge sa jag ingenting. Jag lät din skuld eka utan att rädda dig från den.
Så till dig som nånsin tvivlat på din magkänsla: den ljuger inte. Människor gör det. Deras rädsla, deras skuld, deras behov av kontroll – det är de som ljuger. Men din mage? Den vet.
Och vet du vad som är det mest skrattretande? Att du fortfarande, än idag, inte har sagt förlåt.
Och ändå – jag är fri.
För jag vet. Jag visste hela tiden. Och det är mer värt än dina ord någonsin kommer vara.