Kategorier2025Definitionen av att bli riktigt sårad

Definitionen av att bli riktigt sårad

Jag vet inte om det finns någon exakt definition av att bli riktigt sårad, men jag vet exakt hur det känns.

Det är när någon ser dig, rakt igenom, och ändå väljer att krossa det de såg.

Det är när någon säger att de älskar dig, men egentligen bara älskar den version av dig de försöker forma.

Det är när du lägger ditt hjärta i någons händer och de trycker det mot väggen utan att ens titta ner.

Jag minns första gången jag verkligen förstod att något var fel.

Det var inte ett bråk. Det var inte ens ett ord. Det var tystnaden.

Tystnaden som följde efter att jag sa:

Du försöker förändra mig.

Jag fick inget svar.

Bara den där kalla blicken. Den som säger: Du börjar förstå nu, va?

Men jag ville inte förstå.

Jag ville tro.

Tro på oss.

Tro på henne.

Tro på det vi byggt – det vi kallade för ett liv.

Men det var aldrig ett liv vi byggde. Det var ett projekt.

Och jag var projektet.

Jag var någon att förbättra, polera, forma tills jag blev något… annat.

Något som kanske skulle passa bättre i hens framtidsplaner.

Men aldrig någon att älska som jag var.

Och det gör ont.

Att inse att man inte var älskad, bara använd.

Att man var ett mellanrum, ett sällskap i väntan på något bättre.

Att ens känslor bara var en kuliss i någons självupptagna föreställning.

Jag borde ha sett det. Jag borde ha känt det.

För varningarna fanns där.

I orden som aldrig riktigt stämde med blickarna.

I kraven som alltid var klädda i omsorg, men smakade som skuld.

I känslan av att jag, hur mycket jag än ansträngde mig, aldrig riktigt räckte till.

Men jag blundade.

För jag älskade.

Och ibland är kärlek blind, inte för att den vill vara det utan för att den hoppas för mycket.

Och när det till slut tog slut eller rättare sagt, när hon bestämde sig för att dra

så stod jag där med tusen obesvarade frågor

och en tystnad som skar hål i mig.

Jag ville skrika.

Ställa henne mot väggen.

Ropa:

-DET HÄR VAR INTE OKEJ!

Men hon gick.

Utan skuld.

Utan ånger.

Utan skam i kroppen.

Och jag?

Jag stod kvar. Med en sanning så bitter att den brände i bröstet:

Jag var aldrig hennes hem. Bara en viloplats.

Men vet du vad?

Jag lärde mig.

Kanske den hårda vägen.

Men jag lärde mig.

Aldrig mer ska någon få göra mig till ett projekt.

Aldrig mer ska jag älska någon som vill ändra mig innan de ens försökt förstå mig.

Aldrig mer ska jag gå sönder i tysthet för att någon annan ska få känna sig hel.

Så nej.

Jag kommer aldrig att förlåta dig.

Inte för att jag bär på hat –

utan för att du aldrig ens bad om förlåtelse.

Och det här är inte längre din berättelse.

Det är min.

Och nu börjar den om.

På riktigt.

Med mig.

Kategorier2025Ärren du inte ser

Ärren du inte ser

Det började i ett rum där ljuset långsamt dog.

Inte mörker som i svart. Mer som att ljuset tröttnat. Gav upp.

Jag låg där, stirrade i taket och försökte minnas hur det kändes att vakna och vilja något.

Men det fanns bara tyngd.

En slags tyst sorg som ingen annan verkade höra.

En sorg utan tårar.

Bara trötthet, inifrån och ut.

Folk frågade hur jag mådde.

Jag log.

Svarade: “Bara bra.”

Och jag blev nästan imponerad av hur äkta jag kunde låta.

Men ingen märkte att orden aldrig riktigt nådde ögonen.

Ingen såg att jag gick sönder i smyg.

Jag var bra på att dölja det.

För jag trodde att man skulle vara det.

Jag brukade sitta vid fönstret på nätterna.

Det var då masken kunde få spricka lite.

Inga krav. Inga röster. Bara jag, gatan och min tystnad.

En gång såg jag ett par gå förbi.

De höll varandras händer som om hela världen vilade i greppet.

Jag ville tro att det fanns en plats för mig också.

Men jag kände mig mest som något i parentes.

Något man läste förbi.

Jag sa en gång att jag var trött.

Inte “trött” som i sovdags.

Trött som i: min själ har burit för mycket, för länge.

Svaret jag fick var tystnad.

Inte för att någon var elak utan för att de inte visste.

Och jag orkade inte förklara.

Det var aldrig en dramatisk vändpunkt.

Ingen filmisk scen.

Bara en rad tysta krig.

Ensam, osynlig kamp.

Jag skrek i kudden tills halsen brann.

Och sen när till och med det kändes för mycket skrek jag bara inuti.

Det gjorde mer ont.

Men det var tyst.

Och det var ju det som förväntades.

Men jag gick ändå upp.

Jag klädde mig. Åkte till jobbet. Gjorde det som behövdes.

Jag bar min sorg som en ryggsäck:

Aldrig tom. Men alltid bärbar.

Och så, långsamt, hände något.

Jag vet inte vad som förändrades först.

Kanske en blick från någon som faktiskt såg.

Kanske en låt jag inte stängde av direkt.

Kanske bara det faktum att jag fortfarande var kvar.

Jag började skriva.

Inte för att bli förstådd.

Men för att inte glömma mig själv.

Orden var inte lösningar.

De var bevis.

Att jag fortfarande andades.

Att jag fortfarande fanns.

En kväll skrev jag:

Ärren du inte ser är kartan till min styrka.

Jag stirrade länge på meningen.

Och plötsligt kände jag något jag inte känt på länge:

Stolthet.

Inte för att jag var hel.

Utan för att jag fortfarande reste mig, varje dag.

Och kanske är det just det:

Att vara stark är inte att vinna.

Att vara stark är att stanna.

Att fortsätta.

Att viska “jag orkar inte” och ändå ta ett steg till.

Och jag vet att jag inte är ensam.

Jag vet att det finns fler där ute, som jag.

Som kämpar i tystnad.

Som bär ärr ingen ser.

Som skriker utan ljud och längtar efter att någon bara ska förstå utan att döma.

Till dig vill jag säga:

Jag ser dig.

Du är inte svag.

Du är en kämpe.

En överlevare.

En jävla mirakelmaskin i människokropp.

Det här är vårt bevis.

På att vi fortfarande står kvar.

På att vi aldrig gav upp.

På att tyst styrka också är styrka.

Att det viskade modet är lika stort som det som skriks.

Vi må gå med sår men vi går.

Vi må bära ärr men vi bär dem med ärlighet.

Och vi är här.

Vi andas.

Vi brinner än.

Och i tystnaden, där ingen lyssnat förut –

slår mitt hjärta fortfarande.

Inte för att det aldrig varit trasigt.

Utan för att det fortfarande slår.

Trots allt.

Och det,

det är storslaget nog.

Kategorier2025Ett år senare

Ett år senare

Det har gått ett år. Ett helt år sedan jag såg henne för sista gången. Ett år sedan jag insåg att allt jag trott på varit en lögn en vacker illusion, vävd av ord som lovade evighet men aldrig menade det. Jag minns fortfarande exakt hur det kändes när hon krossade mitt hjärta; som om hela min värld rasade samman, och varje andetag plötsligt blev en kamp.

Trots att tiden har gått kan minnena fortfarande smyga sig på när jag minst anar det. En doft. En låt. Ett skratt från någon som går förbi. Allt kan väcka smärtan till liv igen. Men skillnaden nu är att jag kan stå kvar. Jag kan ta emot den, låta den skölja över mig och sedan låta den passera.

Jag har fått lära mig den hårda vägen att den kärlek jag fick aldrig var äkta. Varje kyss var tom. Varje löfte en lögn. Och ändå ville jag tro. Jag ville så gärna tro att det var på riktigt. Jag gav henne allt jag hade mitt hjärta, min tillit, mina drömmar och i gengäld fick jag svek. Det var ett högt pris att betala, men det lärde mig att värdera mig själv igen.

Dag för dag har jag läkt. Jag ser på mina ärr med stolthet som bevis på att jag överlevde något fruktansvärt. Varje gång smärtan gör sig påmind, vet jag att den bara påminner mig om min egen styrka. Jag föll men jag reste mig.

Varje natt har varit en kamp. Men varje morgon har jag vaknat lite starkare än dagen innan. Hennes grepp om mig har långsamt lossnat, och någonstans på vägen började jag tro igen. På kärleken. På livet.

Nu står jag framför spegeln och möter min egen blick. Jag ser inte längre någon som blev lämnad. Jag ser någon som tog sig igenom eld och aska – och överlevde. Jag vet nu att ingen lögn, ingen förlust, någonsin kommer kunna bryta ner mig igen. Jag har återtagit varje dröm hon stal, varje hopp hon försökte släcka.

“Jag är här nu”, säger jag högt till min spegelbild. “Jag är fortfarande här. Starkare än någonsin.”

Och i samma stund känner jag det. Lättnaden. Friheten. Den där befriande känslan av att inte längre vara fast i det som varit. Jag är inte längre bunden till det förflutna.

Jag andas djupt. Leendet på mina läppar är litet, men äkta.

Framtiden ligger framför mig klar, tydlig och min. Det som en gång var min smärta har nu blivit min styrka. Och jag vet, med hela mitt hjärta:

Det här var aldrig slutet på mig.

Kategorier2025LUDVIG OCH SKOGENS HEMLIGHETER

BARNBOK: LUDVIG OCH SKOGENS HEMLIGHETER

Nu är min barnbok ute!



Kategorier2025När kärlek blir en diagnos (och du bokar terapeuten innan vi ens bråkat)Novell

När kärlek blir en diagnos (och du bokar terapeuten innan vi ens bråkat)

Jag minns det tydligt. Sådär pinsamt tydligt som när man råkar ropa “mamma” till läraren i trean, eller glömmer att dra upp gylfen på första dejten. Fast det här var inte ett misstag. Det var du, och din briljanta idé.

Vi var inne i vår första månad tillsammans. En månad! Trettioen dagar, två övernattningar, och ett delat Netflix-konto (som jag betalade för, förresten). Och ändå… där satt vi. På ett kontor som luktade ångest och lavendel. Terapeutens namn var Ingalill. Hon hade glasögon i samma form som hennes dömande blick.

Du log så nöjt. “Jag vill att vi kommunicerar bättre,” sa du och lade en hand på mitt lår. Jag tror det var menat som stöd. Det kändes mer som ett grepp från en försäljare: “Den här killen här borta behöver optimeras.”

Jag minns att jag blinkade långsamt, som om verkligheten skulle hinna ändra sig innan jag öppnade ögonen igen. Spoiler: det gjorde den inte.

“Varför är vi här?” frågade jag, som om någon annan bokat mötet.

“För att jag vill att vi ska fungera,” svarade du.

Fungera? Vi hade inte ens hunnit krascha än. Hur kunde du vara så säker på att vi var trasiga?

Ingalill nickade, skrev ner något i sitt block och såg på mig som om jag var ett obehandlat barndomstrauma.

“Hur känner du, när hon säger så?” frågade hon med den där rösten som får en att vilja kasta en stol och sedan be om ursäkt för sina problem.

Hur jag känner? Jag känner att jag vill vara hemma och äta chips. Jag känner att jag inte vet vad jag gör här, bredvid en människa som tydligen planerar relationsbehandling som andra planerar brunch.

Och ändå sa jag: “Jag vet inte.”

Det var tydligen ett fel svar.

“Du måste våga känna,” sa du, som om jag varit emotionellt förlamad sedan barnsben.

“Du stänger in dig,” fortsatte du, som om du plötsligt blivit min känslomässiga GPS. “Jag vill ha en partner som kan vara sårbar.”

Och där satt jag. Sårbar som fan. I ett rum jag aldrig bett om, med en terapeut jag aldrig ringt och med en flickvän som ville laga något som inte ens börjat spricka än.

Jag visste att vi var dömda redan då. Inte för att jag var rädd för känslor. Nej, nej. Jag har gråtit till Lejonkungen som alla andra. Men för att du såg relationer som projekt – som Ikea-möbler som behövde skruvas ihop innan vi ens bestämt om de skulle passa i vardagsrummet.

Och vet du vad det värsta var?

Du blev irriterad när jag inte tog det på allvar.

“Du saboterar vår framtid,” sa du.

Vår framtid? Vi hade knappt gemensamma tandborstar. Du pratade framtid medan jag fortfarande kämpade med att komma ihåg ditt mellannamn.

Jag minns att jag, på vägen ut, tittade på Ingalills växt i fönstret och tänkte: “Du fattar mig. Du säger ingenting. Du dömer inte. Du lever bara.”

Sedan gick jag hem. Själv. Till chipsen.

Och vet du vad? Det var den mest terapeutiska stunden jag haft på länge.

Kategorier2025Magkänslan hade rätt

Magkänslan hade rätt

Jag har alltid känt för mycket, fått höra att jag ska sluta vara så känslig. Att jag överanalyserar, letar problem där det inte finns några, målar fan på väggen innan någon ens hämtat penseln. “Du måste sluta känna så mycket”, sa du en gång, som om det vore en volymknapp jag själv kunde skruva ner. Som om det var min känsla det var fel på – inte det som orsakade den.

Det började med något litet. Små förändringar i ditt tonläge. Små avbrott i rutinerna. En blick som flackade, en axel som ryckte till när jag la min hand där. En tystnad som inte brukade vara där. Och du sa att jag inbillade mig.

“Du är så dramatisk”, sa du och flinade. “Alltid en storm i ett vattenglas.”

Men det var inte stormen jag var rädd för – det var lugnet innan.

Jag låg vaken om nätterna och vred på orden du sagt. Tuggade dem som sega bitar kött jag inte kunde svälja. Analyserade sms som om de var kodade, som om mellanrummen bar på sanningen. Och när jag till slut sa det rakt ut – “Jag tror inte att du är ärlig med mig” – log du bara. Det där leendet som inte når ögonen.

“Du hittar på. Du är paranoid. Vad har hänt med dig?”

Och jag? Jag bad om ursäkt. För att jag kände. För att min mage skrek men min mun tystnade. Jag svek mig själv för att inte bli den besvärliga, den misstänksamma, den för känsliga. Jag svek mig själv för att bli älskad.

Men tiden är en dålig lögnare. Och sanningen har en förmåga att sippra ut i de minsta sprickor. Det började läcka ur dig. Ett “vi” som blev “jag”, ett namn du råkade nämna, ett alibi som inte riktigt höll. Jag såg det i dina ögon innan du sa det. Egentligen behövde jag aldrig ett erkännande – jag visste redan. Magen visste.

Och när allt till slut låg där, naket och oförsvarbart, då skrattade du nästan. Inte för att det var roligt, utan för att du inte visste vad du annars skulle göra. “Du hade rätt”, sa du. “Men du behövde inte vara så dramatisk om det.”

Som om min smärta var överdriven. Som om du kunde ta sanningen och fortfarande ge mig skulden för sättet den kom fram på.

Det slog mig då – människor hatar att erkänna att de haft fel. Inte för att de inte vet, utan för att deras självbild inte tål det. Stolthet är en märklig sjukdom. Den får människor att hellre förlora dig än säga “förlåt, jag gjorde fel”. Och jag såg det i dig, hur det brände bakom ögonen, men aldrig nådde läpparna. Du kunde inte ge mig det. Du kunde inte ge mig rätt.

Och ändå, mitt i det där – känslan av att äntligen ha bekräftats – fanns ingen seger. Ingen triumf. Bara en stilla sorg. För att jag litat, tvivlat, känt, förnekat – allt i samma andetag. För att jag visste, men tvingades leva som om jag inte visste. För att världen säger åt oss att vara sansade, rimliga, men förväxlar det med att vara tysta och snälla.

Jag grät inte den kvällen. Jag satt bara där. Lugn. Klar. Tom. Och för första gången på länge sa jag ingenting. Jag lät din skuld eka utan att rädda dig från den.

Så till dig som nånsin tvivlat på din magkänsla: den ljuger inte. Människor gör det. Deras rädsla, deras skuld, deras behov av kontroll – det är de som ljuger. Men din mage? Den vet.

Och vet du vad som är det mest skrattretande? Att du fortfarande, än idag, inte har sagt förlåt.

Och ändå – jag är fri.

För jag vet. Jag visste hela tiden. Och det är mer värt än dina ord någonsin kommer vara.

Kategorier2025Spegel, spegel – jag ser dig nu

Spegel, spegel – jag ser dig nu

Jag minns dagen jag krossade spegeln.

Inte bokstavligt. Men inombords.

Den där förbannade spegeln som viskade, varje morgon, varje kväll.

“Du borde vara smalare.”

“Du borde ha jämnare hud.”

“Du borde inte äta det där.”

“Du borde vara… bättre.”

Och ni hör dem också, viskningarna. Från telefonen, från TV:n, från nyheterna.

De kommer som sminkade råd, inlindade i filter, med leenden och klickvänliga rubriker:

Så här går du ner 10 kilo på en vecka!

Den här frukten dödar fett!

Fem saker du aldrig får äta om du vill vara attraktiv!

Ni vet exakt vad jag menar.

Vi matas, inte med näring, utan med skuld.

Det är alltid något.

Du ska ha thigh gap. Du ska ha booty. Du ska vara “naturlig” men med rätt smink.

Du ska le, men inte skratta för mycket.

Du ska vara stark men inte hotfull.

Du ska äta clean men inte vara för jobbig om det.

Du ska leva hälsosamt – men ändå unna dig ibland, men inte för ofta, för då är du svag.

Och jag levde så.

Ni också, kanske?

I skuggan av algoritmer som bestämmer vad vi ska känna om oss själva.

I ett rum fullt av röster som inte är våra egna.

Tills en dag.

En liten gnista, en liten röst i bröstet.

Min.

Den sa: Stopp.

Jag är inte till för att behaga.

Jag är inte ett projekt att konstant förbättra.

Jag är inte ett föremål att polera.

Jag är ett jävla mästerverk.

Och det är ni också.

Det var då jag krossade spegeln.

Inte för att jag hatade mitt utseende – utan för att jag hatade lögnerna den bar.

För att jag ville se mig själv. Inte deras version.

Ni som läser det här det är dags.

Att ta tillbaka er spegel.

Att kasta ut rösterna som bor i era telefoner, i era flöden, i deras pekpinnar.

Att säga:

Jag är fri.

Jag är nog.

Jag väljer.

Vi har bara ett liv.

Och det är inte till för att ätas upp av “du borde”-s och “du får inte”-n.

Det är till för att levas.

På riktigt.

Med glass på en tisdag, skratt som får magen att göra ont, och kläder som känns som oss – inte som trender.

Allt det där perfekta?

Det är en illusion.

Det finns på skärmen – inte i verkligheten.

Men verkligheten…

…den är vackrare.

För där, där bestämmer vi.

Så vad säger ni?

Ska vi ta tillbaka makten?

Jag har redan börjat.

Nu är det er tur.

Kategorier2025Det vi håller närmast hjärtatNovell

Det vi håller närmast hjärtat

En kort Novell

Jag minns exakt hur hennes hand kändes i min.

Den där första gången.

Den där sista gången.

Det var en söndag eftermiddag.

En sådan där grå, trött söndag när regnet inte riktigt bestämmer sig för att falla eller hålla sig borta. Himlen hängde lågt över staden, som om den också kände på sig att något höll på att ta slut.

Hon stod i hallen med sin slitna väska, den hon fått av sin mormor. En liten fläck kaffe i hörnet, ett halvtrasigt blixtlås – men hon höll den som om den bar på hela hennes historia. Kanske gjorde den det.

“Du vet att jag älskar dig,” sa hon. Rösten darrade, som en viskning i draget från fönstret. “Det har aldrig handlat om det.”

Jag nickade. Jag vet inte varför jag inte sa något tillbaka. Kanske för att orden fastnade i bröstet. Kanske för att jag visste att det inte skulle förändra någonting längre.

Det gör ont att inse att kärlek inte räcker.

Det gör ondare att förstå att man inte var nog.

När dörren slog igen efter henne var det som om hela söndagen tystnade. Inte på det där fridfulla sättet, utan på det där tomma sättet som bara verklig förlust kan skapa. Kvar blev jag, ensam med skuggorna av det som varit.

Jag gick runt i lägenheten som en främling. Hennes doft fanns kvar i kudden. Hennes tandborste låg kvar i muggen i badrummet. Jag rörde inget. Det var som att jag inte vågade störa det sista av henne.

Kaffebryggaren stod fortfarande på. Jag hällde upp en kopp, men kunde inte dricka. Satte mig i soffan med koppen i händerna, lät värmen sippra in i huden men aldrig riktigt nå hjärtat.

Folk säger att tiden läker allt.

Det är en lögn. Tiden lär dig bara att leva runt ett hål.

Jag såg henne flera månader senare. Hon kom gående genom stadsparken, där löven började släppa taget om grenarna. Hon log. Det där leendet jag brukade leva för. Och bredvid henne gick någon annan.

Hans hand i hennes.

Jag önskar jag kunde säga att jag log tillbaka.

Men jag frös till is.

För det vi håller närmast hjärtat är det som lämnar de djupaste såren.

Och ibland är det just såren som påminner oss om att vi en gång älskade. På riktigt. Med hela oss.

Och att vi fortfarande lever.

Trots allt.

Det vi håller närmast hjärtat är det som lämnar de djupaste såren.

Kategorier2025Min röst, mitt jag

Min röst, mitt jag

Jag vet inte exakt när jag tappade bort mig själv.

Kanske var det när jag log trots att jag ville skrika.

Kanske när jag bad om ursäkt för något jag inte ens hade gjort – igen.

Kanske när jag tyst lät någon annan skriva manuset för mitt liv, medan jag bara spelade en roll.

Men jag minns exakt när jag hittade mig själv igen.

Det var inte ett dramatiskt ögonblick. Ingen slog näven i bordet. Ingen musik stegrades i bakgrunden. Det var bara jag.

Jag satt där, trött på att hålla andan i ett rum där ingen ens märkte att jag kvävdes.

Och plötsligt hörde jag min röst. Inte högt, men tydligt. Inifrån.

“Jag är inte den ni kan trampa på.”

Jag kände hur något inom mig rörde sig. För första gången på länge. En glöd. En trotsig låga.

“Jag är inte den som ni kan köra med.”

Varje gång jag backat, vikt mig, försökt passa in i era små lådor – jag trodde det var nödvändigt.

Men jag förlorade mig själv bit för bit.

Aldrig mer.

Jag är jag. Och ingen – ingen – kan stoppa mig.

Ni säger att jag borde vara tacksam. Att jag borde vara tystare, snällare, mer som ni.

Men jag tänker inte anpassa mig efter er fantasivärld.

En värld där jag ska le när ni sårar mig, be om förlåtelse för era misstag, och bevisa mitt värde om och om igen.

Nej.

Jag tänker inte be om ursäkt längre för saker jag inte har gjort.

Jag behöver inte er bekräftelse. Jag behöver inte dig och dina åsikter.

Min vilja. Min styrka.

De räcker.

Jag reser mig nu. Inte för att ni ger mig tillåtelse.

Utan för att jag äntligen ger den till mig själv.

Ni försökte tysta mig.

Men jag hittade min röst.

Och vet du vad?

Jag tror på mig själv.

Kategorier2025Hur man hanterar idioter i vardagen Deluxe Edition

Hur man hanterar idioter i vardagen Deluxe Edition

Nu finns min bok ute!
Hur man hanterar idioter i vardagen Deluxe Edition
En hysteriskt humoristisk guide till överlevnad i det moderna samhället

 


Kategorier2025Det är du som vänder bort blicken

Det är du som vänder bort blicken

Du ser dem.

Du ser de som faller. De som ropar tyst på hjälp.

Men du låtsas att du inte gör det.

Du tänker att du inte har tid.

Du tänker att det inte är ditt ansvar.

Du tänker att världen är hård, och att alla måste klara sig själva.

Du intalar dig att det är naturligt att gå förbi.

Att du inte kan rädda alla.

Att du inte kan bära någon annans tyngd.

Men sanningen är fulare än så:

Du vill inte att deras smärta fastnar på dig.

Du är rädd för att deras svaghet ska smitta din perfekta yta.

Rädd för att se vad du själv kan bli.

Någon som inte längre passar in. Någon som blev kvar på trottoaren medan världen rusade förbi.

Så du vänder bort blicken.

Du låtsas att de inte finns.

Du raderar dem med en blinkning, en snabb tanke, en snabbare steg.

Och varje gång du gör det, blir du lite mindre människa.

Varje gång du lämnar någon ensam, lämnar du en del av dig själv kvar på marken.

Så om du en dag ligger där, och ingen stannar –

Vet att det är du.

Det var alltid du.

Det är du som lärde världen att blunda.

Kategorier2025När tystnaden blev ett brus av ett eko

När tystnaden blev ett brus av ett eko

Jag vet inte exakt när det hände. När tystnaden slutade vara lugn och blev ett monster. En sån där som smyger sig på, inte med skrämmande ljud – utan med frånvaron av dem. Du vet vad jag menar, eller hur?

Det började med att allt bara… tystnade. Ingen sa något längre. Ingen knackade på dörren. Ingen ringde. Jag slutade själv också. Slutade svara, slutade fråga. Det blev enklare så. Eller… jag intalade mig att det var enklare. Men du såg nog vad som hände.

Tystnaden lade sig över mitt hem som en tung filt. Den var inte varm, inte trygg – bara kvävande. Jag hörde inte längre dina skratt i köket. Inte radion som stod på i bakgrunden. Inte stegen i hallen. Bara mitt eget andetag, mitt hjärta som dunkade lite för högt ibland.

Och ändå – i den där olidliga tystnaden – blev det plötsligt så högljutt. Som om tusen röster pratade samtidigt, fast ingen sa nåt. Förstår du hur konstigt det känns? Det är som att vara i ett rum fyllt av människor som skrattar, diskuterar, sjunger men allt är bara i mitt huvud. Det ekar, men inget ljud når ut.

Jag går till fönstret ibland. Tittar ut. Söker något tecken på att världen fortfarande rör sig. Att någon fortfarande pratar med någon. Jag ser bilar passera, ser grannens barn cykla, ser någon gå förbi med sin hund – men det är som att allting sker bakom ett tjockt glas. Inget når mig längre.

Jag blev sällskapssjuk. Det är ett konstigt ord, tycker jag. Som om det är en sjukdom att sakna någons närvaro. Men det är precis vad det är – en feber av saknad. Jag saknar dig. Saknar rösten du hade när du var trött. Saknar att du fyllde rummet med din närvaro, även när du inte sa något. Saknar att vi kunde sitta tysta tillsammans, och att tystnaden då kändes mjuk, som en filt vi delade.

Nu är det bara min. Och den bränner.

Du minns väl hur vi brukade sitta i soffan, du med en bok, jag med tankarna på halvfart? Och så skrattade du plötsligt åt något du läste, och jag skrattade åt att du skrattade. Det var inget märkvärdigt, men nu känns det som ett mirakel.

Jag pratar med dig ibland. Viskar ut i rummet, som om du ska svara. Ibland tycker jag att jag hör ditt svar men det är nog bara ekot av min längtan.

Tystnaden är inte bara frånvaron av ljud. Det är frånvaron av dig.

Och jag vet att det kanske aldrig blir som förut igen. Men om du skulle kliva in genom dörren just nu, om du bara sa ett enda ord då skulle hela världen börja låta igen.

Så tills dess… sitter jag här. I det öronbedövande bruset av tystnad.

Och väntar på ditt skratt.

Kategorier2025Innan du dömer mig

Innan du dömer mig

Du såg mig.

Men du såg inte mig.

Du såg det jag inte sa, men aldrig varför jag var tyst.

Du såg hur jag gick, hur jag vred på kroppen, hur jag släppte blicken.

Och du gjorde dina egna slutsatser.

Du fyllde i tomrummen med dina teorier.

Du byggde en sanning av dina egna rädslor, och satte mitt namn på den.

Du dömde mig.

Inte med domstol, inte med bevis.

Med blickar.

Med viskningar.

Med avstånd.

Jag kände det varje gång du valde att inte fråga.

Varje gång du valde att tro på det som var enklast att tro.

Att det var mitt fel.

Att jag var problemet.

Att jag bar på något fult, något du inte kunde förstå och därför gjorde till skuld.

Men du vet inte.

Du vet inte vad som fanns bakom tystnaden.

Du vet inte vilka nätter jag höll mig vaken bara för att orka andas igen.

Du vet inte vad jag försökte rädda den där dagen, när alla trodde att jag gömde något.

Jag gömde inget.

Jag skyddade något.

Mig själv, kanske. Eller någon annan.

Du frågade aldrig.

Du dömde.

Och jag lät dig. Länge.

Jag bar din bild av mig tills jag inte längre kände igen min egen.

Men nu ser jag dig.

Och jag säger:

Du hade fel.

Du såg en skugga, inte ett hjärta.

Du hörde ett rykte, inte en sanning.

Du valde att vara trygg i din egen tolkning, istället för att vara modig nog att fråga.

Jag är inte din spegel.

Inte din fiende.

Jag är bara en människa som bar mer än jag borde ha burit i tystnad.

Men jag är inte tyst längre.

Så nästa gång du står inför någon du inte förstår

fråga.

Lyssna.

Se.

Och döm inte, innan du vet.

Kategorier2025En dag i taget

En dag i taget

De brukade säga att jag var för mycket. För känslig. För tyst. För arg. För annorlunda. För svår att förstå.

Men det var aldrig någon som såg vad som dolde sig bakom mina ögon ögon som sett för mycket. Bakom mina händer, som bar mer än de borde i tystnad.

Jag har alltid stått mitt emellan. Mellan två världar. Mellan språk som krockar i mitt huvud. Mellan kulturer som drar i mig från varsitt håll. Jag har aldrig varit tillräckligt för den ena, aldrig helt för den andra. Alltid mittemellan. Och oftast missförstådd.

När mitt liv föll isär… när allt jag lutade mig mot rasade, började något oväntat hända. Det blev tyst. För första gången på riktigt länge.

Och i tystnaden började jag höra något nytt – min egen röst.

Till en början sa den nästan ingenting. Bara ett försiktigt -du får vara ledsen.

Ett viskande -du räcker.

Men det var mer än jag någonsin fått höra från andra.

Så jag började lyssna. På riktigt. Jag började förstå mig själv. Bit för bit föll saker på plats. Känslor jag tryckt undan. Tankar jag aldrig vågat tänka klart. Jag började se livet – och mig själv med nya ögon.

Och det förändrade mig.

Folk märker det. Vissa tycker jag har blivit kall. Dryg. Elak till och med. Men sanningen är att jag bara har slutat vara till lags hela tiden. Jag orkar inte längre be om ursäkt för att jag har gränser. För att jag säger ifrån. För att jag skyddar det lilla som finns kvar av mig själv.

Jag menar inte illa verkligen inte. Men efter all smärta jag gått igenom ser jag världen annorlunda nu. Jag är inte samma person längre. Och när någon kliver över den där lilla gränsen jag har… då säger jag stopp.

Det är inte för att såra.

Det är för att överleva.

Jag tar en dag i taget. Och det räcker så. För första gången på länge känns det som att jag kanske är på väg någonstans inte bort från något, utan hem till mig själv.

Kategorier2025I tystnaden

I tystnaden

En gång i tiden längtade jag efter helgen. Efter semester. Efter att bara få vara. Släppa alla krav, sova ut, ta en kopp kaffe i tystnad. En gång i tiden kändes tystnaden som en gåva.

Men nu…

Nu är den något annat.

Nu lever jag i den tystnaden. Den omsluter mig som en dimma, tät och kvävande.

Tystnaden… ja, tystnaden.

Den äter mig inifrån.

Sakta, nästan ömt, som om den viskar: ”Jag är allt du har kvar.”

Jag hör inga skratt längre. Inte mina egna, inte andras. Det ekar bara gamla minnen i väggarna, och jag har slutat svara när de ropar.

Jag börjar ifrågasätta mig själv.

Är det mig det är fel på?

Är det därför jag aldrig riktigt passat in, inte känt mig hemma bland människor?

Jag brukade tro att jag bara var lite annorlunda. Lite mer känslig, kanske.

Men nu undrar jag om det inte är mer än så. Om det är något trasigt i mig – något som andra ser men aldrig säger rakt ut.

De ler, ja. De säger:

”Du är så rolig, så klok, så djup.”

Men ändå… när det är dags att bjuda in till gemenskap, så glöms jag bort.

Jag får inte följa med. Jag blir kvar.

Med tystnaden.

Jag försöker ropa ibland. Skriva ett meddelande, föreslå en fika, höra av mig.

Men svaren kommer långsamt. Om de ens kommer alls.

Och då blir tystnaden ännu högre. Nästan aggressiv.

Jag skriker inte ut det, nej. Jag biter ihop.

Men ibland viskar jag det till mig själv innan jag somnar:

”Är det mig det är fel på?”

Och ibland…

ibland är det den enda rösten jag hör.

Men jag andas. Jag lever. Än så länge.

Och kanske kanske en dag kommer någon att höra mig.

Inte bara det jag säger, utan det jag försöker dölja.

Tills dess

lever jag i tystnaden.

Och hoppas den en dag släpper taget.

Kategorier2025Tack för ingenting

Tack för ingenting

Det är konstigt, egentligen. Hur man kan stå där, naken i själen, med hjärtat i handen och tänka: “Men jag trodde vi var vänner.” Och hur tystnaden svarar tillbaka med ett hånflin.

För det märks. Det märks vilka som hör av sig när du inte skrattar högst på festen. Det märks vilka som stannar när ljuset slocknar och allting blir vardag, skitigt och obekvämt. När man inte längre är den där roliga, starka, alltid-glada-versionen som folk gillar att klistra upp som prydnad på sina jävla sociala medier. Då märks det.

Och vet ni vad? Nu får det vara nog.

Jag är trött på att ge när ni bara tar. Trött på att lyssna på era problem när ni inte ens märker att jag håller på att drunkna i mina egna. Trött på att vara till lags, vara tillgänglig, vara den där jävla “trygga punkten” medan ni kommer och går som om jag vore ett jävla väntrum. Men ni vet vad? Väntrummet har stängt. Sätt er någon annanstans.

Så ja, det märks vilka vänner man har. Och nu kan ni dra åt helvete.

Inte för att jag hatar er. Nej. Jag är bara klar. Klar med era ursäkter, era bortförklaringar och den där lilla tonen av “det var ju inte meningen”. För vet ni vad? Det var meningen. Alltihop. För om man bryr sig, då visar man det. Punkt.

Så fuck you. Men tack. Tack för att ni visade ert rätta jag. Nu vet jag vilka jag ska sluta sakna.

Kategorier2025Nej, jag är trött.

Nej, jag är trött.

Nej. Jag är trött.

Inte trött som i “sovit dåligt” eller “det var en lång dag”, utan en trötthet som liksom sitter i bröstet, i huden, i själen om man nu tror på sånt. En sån där trötthet som viskar: “Det spelar ingen roll.”

Jag sitter här på min arbetsplats. Den där platsen som folk kallar “trygghet” och “stabilitet” och som chefen stolt kallar “familj”, fast jag aldrig känt mig mer ensam. Jag gör mina uppgifter. Jag svarar på mejlen. Jag bockar av listor. Jag ler när någon går förbi, för det är så man gör. Det är så man överlever.

Men inuti… nej. Inuti är jag bara trött.

De säger att man ska vara tacksam. Tacksam för jobbet, för inkomsten, för kollegorna, för kaffet som alltid smakar lite sump. Men tacksamheten känns som ett plåster på ett brutet ben. Den hjälper inte.

Jag vill bara ge upp idag. Lägga mig på skrivbordet och säga till världen att jag inte orkar spela med längre. Att jag inte orkar låtsas som om det här ger mig något. För det gör det inte. Det ger mig inte mening, inte glädje, inte ens en gnista av hopp.

Jag vet att det här bara är en dag. Kanske imorgon känns annorlunda. Kanske jag skrattar åt det här om några veckor, som man gör med gamla dagboksinlägg eller fula frisyrer. Men just nu, precis här…

Vill jag bara få säga det. Utan att någon rättar mig. Utan att någon kommer med klämkäcka råd eller säger “ryck upp dig”. Jag vill bara få vara trött. Få känna ångesten utan att skämmas. Få sucka utan att någon höjer på ögonbrynen.

Och kanske, bara kanske, finns det någon annan där ute som läser det här och känner likadant. Som också sitter på en plats där själen krymper lite varje dag. Då vill jag bara säga: du är inte ensam.

Och jag? Jag andas. Jag skriver. Jag är kvar. Trots allt.

För ibland är det det mest meningsfulla man kan göra.

Kategorier2025En gammal vän jag inte saknat

En gammal vän jag inte saknat

Jag vaknade i gryningen, långt innan klockan ens funderat på att ringa. Det var som att något satt på mitt bröst, som en skugga som lagt sig ovanpå mig utan att jag bett om den. En bekant tyngd. Inte en saknad vän, inte en älskad släkting. Nej, det var den där andra.

Ångesten.

Min första tanke var enkel men desperat:

Nej, nej, inte du igen.

Jag blundade hårt, som om det skulle räcka för att trycka undan allt. Snälla, försvinn, viskade jag i mörkret. Men det hjälpte inte. Den var redan där. Den gamla, trötta, ofrivilliga följeslagaren.

Tankarna snurrade, som ett dåligt karusellåk jag aldrig bett om. Hela världen gungade. Min kropp låg fastklistrad i sängen, som om någon tejpat fast mig medan jag sov. Jag kunde knappt röra mig. Armarna tunga som bly, benen som bortdomnade.

Jag försökte andas. Långsamt, medvetet. In. Ut. In. Ut. Som att lura kroppen att allt var okej. Som att lura hjärnan att inte rusa iväg med mig. Paniken fick inte vinna. Den fick inte.

Till slut kom jag loss. Men inte utan pris. En skarp smärta i magen påminde mig om att ångest inte bara är en känsla – det är fysisk. Det är på riktigt.

Jag ville bara skrika. Skrika ut det som satt fast i bröstet, i halsen, i tystnaden. Skrika så någon kanske skulle höra – även om det bara var jag själv.

Jag orkar inte mer.

Men jag sa det inte högt. Jag vet inte varför. Kanske för att jag visste att jag ändå skulle fortsätta. En dag till. En morgon till. Ett andetag i taget.

Men just då, i den där stilla stunden innan världen vaknade – då var det bara jag.

Jag och min gamla ovälkomna vän.

Och en önskan om att få sova igen.

Utan att behöva kämpa.

Men nej.

Nu ska jag försöka överleva dagen.

Trots smärtan som gnager i magen. Trots obehaget som vägrar släppa taget om mitt bröst. Trots tröttheten som borrar sig in i varje cell av mig.

Jag reser mig upp, vingligt, men jag reser mig. Sätter fötterna i golvet, kallt men verkligt.

Och jag tänker – kanske är det här nog för idag.

Att bara överleva.

Och ibland… är det faktiskt tillräckligt.

Eller inte.

Kategorier2025Från Gru till kattunge – en liten känslostorm i vardagsformat

Från Gru till kattunge – en liten känslostorm i vardagsformat

Vissa dagar känner jag mig som Gru från Dumma mej. Ja, du vet – den där skalliga snubben med spetsig näsa och ett humör som en bränd pannkaka. Man vill bara gå omkring och vara lite småsur, fräsa åt folk i kön på Ica och muttra över att bussen är sen igen. Det är som att hela världen bara ropar: “Kom igen nu, visa din inre skurk!” Och det gör jag – med bravur. Jag blir arg och elak på samma gång. En riktig ilsken grizzlybjörn.

Men så plötsligt… stick! Någon säger något snällt. Någon tittar på mig med ett leende eller ställer den där oväntade frågan: “Hur mår du egentligen?” Det är som om någon stuckit en nål rakt in i björnens päls, och poff! – där ligger en spinnande kattunge istället. Snäll, varm, nästan löjligt tillmötesgående. Björnen har gått i ide igen.

Egentligen, om jag ska vara ärlig, så vill jag helst låta björnen sova. Låt den snarka i fred, djupt nere i mitt inre där den kan tugga på sina blåbärsdrömmar och bara… vara. Men det är svårt när folk beter sig som idioter. Alltså, på riktigt – om du kastar sten i en glashytt med en björn i, vad tror du händer? Du får skylla dig själv om du väcker besten.

Jag tror att många inte riktigt fattar grejen med mig. De ser bara björnen när han morrar, inte kattungen som spinner när det är rätt stämt. De hör bara tonen, inte känslan bakom. Men jag har blivit känslig med ord. Det där du sa i förbifarten? Jag låg vaken halva natten. Det där lilla skrattet när jag berättade något viktigt? Det fastnade som en tagg.

Så nästa gång du möter mig – välj dina ord försiktigt. Jag är kanske inte alltid solig, men jag är äkta. Bakom Gru, bakom björnen, bakom taggarna – finns jag. Och ibland vill jag bara bli förstådd. Precis som jag är.

Och vet du vad? Det kanske räcker.

Kategorier2025Kvällens Tanke

Kvällens Tanke

Jag sitter stilla. Inte för att jag vill, utan för att jag inte vet vart jag ska gå. Tankarna rusar men kroppen vägrar följa. Det är som om tiden går vidare, men jag blev kvar någonstans. Någonstans där det aldrig riktigt kändes rätt.

Jag tänker på det där som hände. Eller kanske snarare, det där som inte borde ha hänt. Det som etsade sig fast, byggde bo i bröstkorgen, gjorde andningen trög och nätterna tunga. Det som lämnar märken utan att synas. Det som borde ha varit ogjort, ogjort, ogjort.

Men där och då fanns inga varningsskyltar, inga sirener. Bara tystnad. Ett avgrundsdjupt ingenting som sög in mig innan jag hann förstå.

Och nu sitter jag här. Undrar varför vissa saker får finnas alls. Vissa handlingar. Vissa människor. Vissa minnen.

Allt det där som aldrig borde fått en plats i verkligheten.

Det finns sådant som inte borde existera.

Men det gör det ändå.

Och jag?

Jag finns kvar.

Kanske är det också en slags styrka.

Eller bara ännu ett mysterium.