Det fanns en tid då jag trodde att kärlek handlade om att försöka. Om att ge lite mer, förstå lite djupare, stanna kvar lite längre än man egentligen orkar.
Jag brukade stå utanför hennes port och andas djupt innan jag ringde på. Inte för att jag var nervös – utan för att jag inte visste vilket humör hon skulle vara på. Ett leende, eller en blick som kunde få mitt hjärta att gå i bitar. Jag lärde mig att känna av väderleksrapporten i hennes ansikte innan hon ens öppnat munnen.
Och ändå… jag stannade.
Jag frågade alltid mig själv efteråt: Vad gjorde jag för fel den här gången? Sa jag något dumt? Andades jag för högt? Gav jag för lite? Gav jag för mycket? Jag satt på toaletter och stirrade in i kaklet som om svaren skulle vara inristade där, men det fanns bara jag och en växande känsla av otillräcklighet.
Hon sa att jag inte gjorde tillräckligt.
Men jag gjorde fan allt.
Jag ändrade mig. Jag höll tillbaka. Jag blev den där som alltid ställde upp, alltid fanns där, alltid sa “det är okej” när det inte var det. Jag raderade bitar av mig själv för att passa in i hennes karta över världen, men jag var alltid felritad.
Och ändå var det alltid mitt fel när hon blev kall. Hennes tystnad var som snöfall i juni – oväntat, men ändå så jävla genomträngande. Jag försökte tända små brasor i vårt samtal, men hon blåste ut dem med blicken.
Jag minns den sista gången vi sågs.
Jag berättade något som var svårt att säga. Jag öppnade mig, lite för mycket kanske. Jag ville vara ärlig. Jag trodde det var det hon ville.
Hon log inte.
Hon sa: “Du tar saker för personligt.”
Jag svarade inte. Jag var för upptagen med att försöka kväva klumpen i halsen.
Sedan försvann hon. Bara så. Inga stora ord. Inga avsked. Bara ett tomt samtalsfönster där mitt “hur mår du?” hängde kvar i luften som en efterbliven ballong från en fest ingen ville minnas.
Folk säger: “Du har inte gått vidare.”
Jag säger: “Jag har gått vidare. Men vissa sår skaver ändå.”
Jag ser bitar av henne i andra. Ett skratt, en doft, en liknande blick. Och varje gång hugger det till – inte för att jag saknar henne, utan för att jag fortfarande inte vet vad jag gjorde för fel.
Eller om det någonsin var jag som var felet.
Kanske är det jag som måste ändras nu. Kanske måste jag sluta vara den som alltid är snäll. Den som alltid säger “det är okej” när det inte är det. Kanske är det dags att vara kall. Eller åtminstone neutral. Ett stängt fönster istället för ett som alltid står på glänt.
För ingen förstår ändå.
De säger: “Berätta hur du känner.”
Men när jag gör det – då backar de. Då blir jag för mycket. För känslig. För ärlig.
Så jag ska börja säga:
“Allt är bra.”
Och jag ska le medan jag säger det.
Även när det inte är sant.
Men jag vet en sak nu – jag tänker aldrig be om ursäkt för att jag försökte.
För att jag älskade, gav, fanns där.
Att de inte såg det, det är inte mitt fel längre.
Det är bara… tragiskt.
Men jag lever. Jag andas. Och någon gång ska någon inte backa.
Någon gång ska någon säga:
“Jag ser dig. Hela dig. Och du räcker.”