Jag vet inte om det finns någon exakt definition av att bli riktigt sårad, men jag vet exakt hur det känns.
Det är när någon ser dig, rakt igenom, och ändå väljer att krossa det de såg.
Det är när någon säger att de älskar dig, men egentligen bara älskar den version av dig de försöker forma.
Det är när du lägger ditt hjärta i någons händer och de trycker det mot väggen utan att ens titta ner.
Jag minns första gången jag verkligen förstod att något var fel.
Det var inte ett bråk. Det var inte ens ett ord. Det var tystnaden.
Tystnaden som följde efter att jag sa:
“Du försöker förändra mig.”
Jag fick inget svar.
Bara den där kalla blicken. Den som säger: Du börjar förstå nu, va?
Men jag ville inte förstå.
Jag ville tro.
Tro på oss.
Tro på henne.
Tro på det vi byggt – det vi kallade för ett liv.
Men det var aldrig ett liv vi byggde. Det var ett projekt.
Och jag var projektet.
Jag var någon att förbättra, polera, forma tills jag blev något… annat.
Något som kanske skulle passa bättre i hens framtidsplaner.
Men aldrig någon att älska som jag var.
Och det gör ont.
Att inse att man inte var älskad, bara använd.
Att man var ett mellanrum, ett sällskap i väntan på något bättre.
Att ens känslor bara var en kuliss i någons självupptagna föreställning.
Jag borde ha sett det. Jag borde ha känt det.
För varningarna fanns där.
I orden som aldrig riktigt stämde med blickarna.
I kraven som alltid var klädda i omsorg, men smakade som skuld.
I känslan av att jag, hur mycket jag än ansträngde mig, aldrig riktigt räckte till.
Men jag blundade.
För jag älskade.
Och ibland är kärlek blind, inte för att den vill vara det utan för att den hoppas för mycket.
Och när det till slut tog slut eller rättare sagt, när hon bestämde sig för att dra
så stod jag där med tusen obesvarade frågor
och en tystnad som skar hål i mig.
Jag ville skrika.
Ställa henne mot väggen.
Ropa:
-DET HÄR VAR INTE OKEJ!
Men hon gick.
Utan skuld.
Utan ånger.
Utan skam i kroppen.
Och jag?
Jag stod kvar. Med en sanning så bitter att den brände i bröstet:
Jag var aldrig hennes hem. Bara en viloplats.
Men vet du vad?
Jag lärde mig.
Kanske den hårda vägen.
Men jag lärde mig.
Aldrig mer ska någon få göra mig till ett projekt.
Aldrig mer ska jag älska någon som vill ändra mig innan de ens försökt förstå mig.
Aldrig mer ska jag gå sönder i tysthet för att någon annan ska få känna sig hel.
Så nej.
Jag kommer aldrig att förlåta dig.
Inte för att jag bär på hat –
utan för att du aldrig ens bad om förlåtelse.
Och det här är inte längre din berättelse.
Det är min.
Och nu börjar den om.
På riktigt.
Med mig.